Sagan om ringen: Härskarringen 2001

Världens bästa filmer är trilogin om ringen. Den sägs ha varit farlig att filma men filmades ändå. Boken började jag läsa 1985 men stod inte ut. 5 av 5 i betyg för filmerna.

Den bästa trilogin som finns 999/10⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Jag minns mycket väl mitt första intryck av filmen. Den fick godkänt. Det var snyggt och så, men tråkigt och händelsefattigt. De bara blev jagade och jagade i tre långa timmar. Ingen av karaktärerna bet tag i mig och jag förstod ärligt talat inte särskilt mycket av vad filmen handlade om. De hade en uppgift och det kändes som en enormt lång väg fram till målet, något som tydligen inte skulle visas i denna film. Blä. Jag passade till och med på att gå på toa en stund in i filmen då det inte hände särskilt mycket. Men då var jag ännu inte biten. När jag gick ur salongen tyckte jag den var värd 3/5 för de schyssta miljöerna, och att alla filmer blir lite extra bra på Baronens megaduk i salong 1. Men jag förstod inte riktigt vad alla folk snackade om. Sagan om Ringen hade jag hört talas om hela mitt liv. Jag hade vänner som satt och läste originalböckerna på engelska med boken i ena handen och ett engelskt lexikon i andra. Att det var ett stort verk inom genren fantasy hade jag förstått. Men jag föll inte själv. Inte blev det bättre när samme vän skulle göra en 10 min recension av boken i svenskan. Efter 45 minuter var lektionen slut och min vän fick avsluta sin recension genom att säga: "Och så slutar första delen". Alla hade börjat tänka på annat för länge sedan. Vid tiden då Sagan om de två tornen hade premiär hade jag faktiskt inte ens tanken på att se filmen på bio. Så ointresserad var jag. Men så började jag jobba långt hemifrån som konsult på veckorna och hade massor av fritid att spendera på kvällarna. Jag började hyra mycket film och läsa om väldigt mycket film. En sen kväll på reklambyrån drog jag in min stationära dator in i fikarummet på kontoret och satte mig i soffan och tittade på Sagan om de två tornen som precis hade kommit ut på hyrfilm. Jag var helt uppslukad av den. Min fascination för hur Aragorn, Legolas och Gimli otröttligt jagade orcherna var förhäxande. Slaget vid Helms klyfta trollband mig. Det är fortfarande den bästa striden i trilogin i mina ögon. Nu var jag fast. Under tiden fram till att trean skulle släppas spelade den officiella hemsidan för filmerna stor roll. Jag läste det mesta och såg de flesta featuretterna, jag läste alla artiklar i media om filmerna och var helt fast i Midgård. Dock rörde jag ännu inte böckerna då jag inte ville spoila något. När Sagan om Konungens återkomst hade premiär hade jag långt i förväg bokat min biljett på biosalongen. När jag hade sett alla filmer till slut så tyckte jag länge att Sagan om de två tornen, den film som jag såg på en datorskärm första gången, faktiskt var den absolut bästa. Men ju mer tiden gått så har de andra två filmerna kommit ikapp. På ett sätt så förminskas historien i del två och tre. De kunde varit ännu mer episka, ännu mer välbyggda. Men grundmaterialet är vad det alltid varit. Fruktansvärt detaljerat och välarbetat, men tyvärr inte särskilt bra ur spänningssynpunkt. Därför har på senare år, den första filmen i serien trätt fram och blivit bättre och bättre. Det är här allt börjar, här hela Midgård målas upp med en mästares penseldrag. Det är häri som Tolkiens storhet ligger. Att skapa detaljerade bakgrundsporträtt och karaktärer och miljöer som fascinerar. Även tvåan bär drag av detta när det mäktiga hästfolket i Rohan porträtteras på det mest majestästiska sätt som finns. Efter det mattas detaljrikedomen av i böckerna och det handlar mer om maktkamper och slag. Trots att man ännu inte berört det kanske viktigaste folket (Gondor) i kampen mot Sauron som böckerna handlar om. Nu har jag nog sett hela trilogin en 5-7 ggr. Så här i efterhand har jag satt full pott på alla då de är värda betyget 5/5 allihop. Film blir helt enkelt inte större än så här. Så här i efterhand så fascineras jag egentligen mest av första delen. Det är här allt byggs upp och här hela världen blir till. Allt som sker i uppföljarna får sin början i ettan. Alla varelser presenteras. Den bådar oerhört gott för fortsättningen och man skulle kunna göra otaliga spin-offs på det som sker i ettan. Och då har man ändå inte tagit med flera viktiga och intressanta element från böckerna. Jag tänker främst på Tom Bombadill och att vägen mellan Bri och väderklint är rejält kapad. Ettan är så här i efterhand, när jag sett och läst hela historien, en utmärkt skildring av vad som är så fantastiskt med Midgård. Allt får inte plats, men det som visas är magiskt. Det varierar från år till år, men just nu anser jag att ettan är den bästa i serien. Man har ännu inte tröttnat på Frodo och Gandalf visar sina bästa sidor. Bilbo är härligt charmig och de öppna fälten i Fylke påminner om sommaren så man blir på gott humör. Livet kan inte vara bättre helt enkelt än i Fellowship of the Ring. Det är även så som livet porträtteras i ettan som jag tänker mig Midgård idag. Min dröm är att det fick fortsätta vara så, och det är det första jag tänker på när jag hör Sagan om Ringen, så är det bilden när Gandalf för första gången åker in i Hobsala. Det är filmmagi!