Inception 2010

Bland drömmarna i drömfabriken Hollywood sticker manusförfattaren och regissören Christopher Nolan ut som en av de mest kreativa. Med filmer som "Memento" och "The Prestige" har han utmanat publikens intellekt och dragit undan mattan under fötterna på de som inte koncentrerat sig tillräckligt. Nolans "Batman"-projekt har inte bara omdefinierat hur vi ser på superhjältar utan även satt den brittiske stjärnregissören i ett fantastiskt slagläge. Med fria händer från Warner Bros. och med massvis av pengar i fickan är han för stunden fri från Läderlappens tyglar och har tillåtits drömma fritt om större frågor än vem som ska spela Gåtan. Tankar som ifrågasätter gränsen mellan dröm och verklighet, vikten av vårt undermedvetna och livet efter döden. Allt sammanvävt i en dröm han burit på sen tonåren, Nolans stora drömfilm - "Inception".

Att återberätta en dröm är ofta svårt, det som kändes självklart och stort i drömvärlden blir ofta för luddigt och flummigt för att förklara för någon annan. Vi kan inte dela drömmar med andra än oss själva men tänk om det faktiskt vore möjligt. Tänk om andra kunde kliva in i din drömvärld för att komma åt dina innersta hemligheter (extraction) eller i smyg påverka dina livsplaner genom ditt undermedvetna (inception). I "Inception" blir drömmar verklighet och för för Dom Cobb (DiCaprio) är drömmar ett yrke. Tillsammans med sin tekniske sidekick Arthur (den alltid strålande Joseph Gordon-Levitt), imitatören Eames (Tom Hardy), sömnpillersexperten Yusuf (Dileep Rao) och drömarkitekten Ariadne (Ellen Page) utgör de ett Oceans Eleven i drömvärlden som lurar sina offer i sömnen. "Du skapar drömvärlden" säger Cobb till rookien Ariadne "Vi för in objektet i drömmen och de fyller drömmen med sina hemligheter."

Deras mål är miljardärsonen Robert Fischer (Cillian Murphy) som snart ska ärva sin fars mäktiga energi-imperium, deras arbetsgivare är en snorrik japansk konkurrent som vill få Fischer att splittra upp företaget, en absurd idé han knappast kan förhandla sig till utan istället vill inplantera i finansvalpens undermedvetna som om den vore hans egen.

Och redan här börjar Nolan spela ut sina tricks, till och med Ariadne (Namnet på flickan som hjälpte Theseus hitta ut ur Minotaurens labyrint med hjälp av en röd tråd i den grekiska mytologin) tappar tråden och utbrister "Vänta lite, vems undermedvetna är vi på väg in i, egentligen?". För inte nog med att vi tvingas försöka skilja på dröm och verklighet samtidigt som de storskaliga actionsekvenserna får en att nypa sig i armen. Utan vad händer när händelser utspelar sig samtidigt i en dröm som i sin tur är en del av en annan dröm, som är en dröm i en första dröm? Det kortaste svaret är att Christopher Nolan får ett tillfälle att ta sin korsklippningsteknik från "The Prestige" och "The Dark Knight" till hisnande nya höjder, resultatet måste ses! 

Nolan kämpar som ett djur för att skriva in sig i sci-fi-filmhistoriens Hall of Fame bredvid hans stora inspirationskällor Kubrick och Ridley Scott, han lägger frenetiskt på nya lager på sin filmiska tårta, och missförstå mig rätt - på många plan överglänser han sina idoler i sitt mästerliga filmhantverk. Tårtan smakar helt fantastiskt men hur jag än vänder och vrider på den så är "Inception" inte Nolans "2001" eller "Alien". Nolans enda akilleshäl är hans kyliga hjärta. Mellan lager av drömmar där det mänskliga hjärtat borde bulta är Hans Zimmers bombastiska soundtrack den enda pulsen jag känner.

I överlappandet mellan drömska och verkliga lager hindrar Nolan oss från att befästa oss emotionellt någonstans. I en av filmens korta andpauser snor Gordon-Levitts sidekick listigt en kyss från en förvånad Ariadne, scenen etsar sig fast i minnet som en av allt för få ögonblick av mänsklig kontakt. Det är inte så att Nolan inte bryr sig om känslor, hans filmhjältar plågas ofta av förlorad kärlek. Leonard i "Memento" söker desperat svar i jakten på sin frus mördare, Bruce Wayne och Harvey Dents hjärtan kallnar i kampen om Rachels kärlek i Batman-filmerna och ingen av magikerna i "The Prestige" kan trolla tillbaka sin kärlek.

Likt DiCaprios roll i Scorseses "Shutter Island", som hade premiär tidigare i år kämpar hans karaktär i "Inception" i gränslandet mellan dröm och verklighet för att hantera minnena av sin förlorade hustru, här illustrerad som klassisk femme-fatale i äkta film-noir anda av Marion Cotillard. Den avlidne Mal spökar okontrollerat i Cobbs undermedvetna och skapar problem för alla i hans närhet. Cobbs emotionella demoner och saknad är hans drivkraft och ska gestalta hjärtat i historien men trots DiCaprios bländande prestation förblir hans känslor svartvita som de schackpjäser de förlorade älskarna utgör på Nolans schackbräde. För att vara en film som gräver sig så djupt in i det mänskliga sinnet är det ironiskt nog bristen på mänsklighet som är dess största svaghet.

Mästerverk eller inte kan givetvis diskuteras. Men sett till nivån av kreativitet och ambition så är "Inception" i all sin komplexitet den smartaste och mest originella blockbusten på åratal. En film som bör ses om och om igen. Utöver sin ständige trotjänare Michael Caine och ett stort gäng skådisar från Batman-filmerna har Nolan även tagit med sig sin skicklige huvudfotograf Wally Pfister, klipparen Lee Smith och kompositören Hans Zimmer, och tillsammans skapar de ett svårslaget dreamteam. Tillsammans har de samlat det bästa av två världar, Charlie Kaufmans snurriga hjärnhalva sammankopplad med Michael Bays spektakulära actionsekvenser. "Inception" har hittat ett helt eget heist-spår någonstans mellan "Eternal Sunshine", "Dark City" och "The Matrix".

Visst är effekterna storslagna, men de förblir sekundära och finns där främst för att understryka att allt är möjligt i drömmarnas värld. Även om Nolans Kubrickdrömmar lever vidare så är "Inception" är en cinéasts dröm, en spektakulär mix av mindfuck och modern action helt värdig 2000-talets publik. En drömfilm.