Rogue One: A Star Wars Story 2016
Synopsis
I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.
Info
Originaltitel
Rogue One: A Star Wars Story
Biopremiär
14 december 2016
DVD-premiär
12 april 2017
Digitalpremiär
12 april 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd
"Star Wars" har aldrig varit skitigare
Långt från alla jediriddares vakande ögon och trygga beskydd utspelar sig ett krig vi inte fått se förut. Ett vildsint uppror befinner sig på sin lägsta punkt, och desperationen är större än någonsin. "Rogue One" är snygg, actionpackad, och omfattande, men problemen finns i historieberättandet.
Gareth Edwards är först ut av alla regissörer att göra en fristående "Star Wars"-film. Förstå den utmaningen. Han har varit tvungen att gå långt utanför den bekanta formeln för hur en film i den här serien ska se ut, samtidigt som han måste försöka göra fansen nöjda. På många sätt lyckas han, och på andra sätt lyckas han inte. Men vi börjar med handlingen.
Ett antal år efter att Anakin Skywalker fullföljt sin förvandling till att bli Darth Vader håller Imperiet galaxen i ett järngrepp. Utspridda, dåligt utrustade, och utan tydligt ledarskap kämpar den motsatta sidan, rebellerna, förtvivlat för frihet från förtrycket, men vad de snart ska lära sig är att deras fiende ruvar på en mörk hemlighet i form av ett vapen, fullt kapabelt att utplåna hela planeter i en enda attack. Den ofrivillige ingenjören bakom Dödsstjärnan, Galen Erso, lyckas i en desperat manöver uppmana rebellerna till att stjäla ritningarna till hans fruktansvärda massförstörelsevapen, för att på så sätt kunna spränga den och förhindra många miljoner dödsfall. Det faller på hans dotter, Jyn, att utföra den nästintill omöjliga uppgiften.
Det har aldrig förr varit så smutsigt i galaxen långt, långt, borta som det är i "Rogue One". Allting är lerigt, trasigt, slitet, och från ett designperspektiv är det ofta fenomenalt. Miljöerna och varelserna som befolkar dem skänker trovärdighet till att det är ett krig som pågår, och kontrasterna mellan den retrofuturistiska teknologin och de ofta ogästvänliga landskapen är vacker. Alla de ljud som vi är vana vid finns också här, men Michael Giacchino, som stått för musiken, gör sitt bästa för att imitera John Wiliams utan att riktigt nå upp till den sistnämndes hisnande höga nivåer. Det finns ingen "Duel of the Fates" att hitta här, tyvärr. Men ingen kan klaga på utseendet och känslan i världen vi presenteras för.
Vackert, välljudande, och omfattande, alltså. Så vad är det då som inte riktigt funkar? Jo, två av de absolut viktigaste komponenterna i filmen svajar. Nämligen karaktärerna och historien. Jyn Erso är en svagare huvudperson än Luke och Rey någonsin var. Så enkelt är det. Felicity Jones besitter inte samma strålande karisma som Daisy Ridley utstrålade senast, och det färgar av sig på hennes karaktär. Det är svårt att känna med Jyn på samma sätt som jag gjorde med många av karaktärerna i "The Force Awakens". Ben Mendelsohn, som är så fantastiskt mångfacetterad i "Bloodline", har dessutom på något outgrundligt sätt förvandlats till en rätt tam och intetsägande skurk, långt från Kylo Rens nivå. Bäst den här gången är istället den omprogrammerade imperieroboten K-2SO, som står för filmens tveklöst roligaste repliker.
Vad gäller handlingen är det ofta spektakel före logik som gäller. Jag tycker stundtals att det är svårt att hänga med i alla hopp mellan olika planeter och karaktärer, och både en och två gånger undrar jag var vi är, och varför. Filmens klimax är bedårande vackert, men det blir en smula för datorspelsaktigt. Det känns nästan som att det är olika uppdrag som ska slutföras, snarare än en organisk händelseutveckling. Det är mycket "Vi måste dra i den spaken för att öppna den dörren som låter oss komma in dit och trycka på den där knappen!" över det hela, och många av valen som karaktärerna gör känns inte heller helt genomtänkta, för att uttrycka det milt. Ofta känns det som att de lyckas för att manusförfattaren vill det, och inte för att de är smarta eller påhittiga.
Jag kanske hade för höga förhoppningar, men det är ändå "Star Wars" vi talar om här, och "Star Wars" är inte bara en serie filmer för mig, det är något jag är uppväxt med. Något jag andas. Det betingar förväntningar, så är det bara. Och det känns, för att sammanfatta vad jag egentligen tycker, som att man med små medel hade kunnat göra mer av den här historien. "Rogue One" är en bombastisk och snygg actionfilm som aldrig slutar vara underhållande, men den är inte fantastisk. Den lyfter inte över sitt koncept. Se den, men var medveten om det.
Nu är det upp till Han Solo att ställa saker tillrätta, i nästa spinoff-film. Och är det någon som kan klara av det så är det ju han. Jag blundar och ber en stilla bön; må kraften vara med honom!
| 13 december 2016 23:26 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (9)
Politiska sidan som ingen ser
Star Wars är oftast synonymt med Jedi-riddare, ljusvärldsdueller, laserpistoler, härliga karaktärer och snabba rymdskepp. Du får två av de grejerna här. Gareth Edwards tar oss till den skitiga, politiska sidan av krigen där du får se det ur soldaternas perspektiv. Inga Jedis, inga superduper övernaturliga krigare som präglas skärmen alltför mycket, utan en klassisk fin krigsfilm, precis som jag gillar. Precis som de där bra avsnitten i tv-serien, Star Wars: The Clone Wars.
Drygt 15 år innan Luke Skywalker tog sig an sina första lektioner så flydde Dödsstjärnans kommande chefsmekaniker, Galen Erso (Mads Mikkelsen) till en öde planet. En dag så hittas han av Imperiet med direktör Krennic (Ben Mendelsohn) i spetsen och får sin fru mördad. Han lyckas skicka iväg sin dotter Jyn som hittas av Saw Gerrera (Forest Whitaker) och vips så hoppar vi de där 15 åren och det går rykten om att Imperiet har utvecklat någon form av planet förstörande supervapen. Rebellen Cassian Andor (Diego Luna) och droiden K-2SO (Alan Tudyk) lyckas lokalisera Jyn (som blivit fängslad) och rebellerna vill ha henne då de fått reda på att Galen skickat en spion med info som dock fångats av Saw. Den enda som kan komma in där levande är Jyn.
Den öppnar rätt så svagt med många hopp mellan planeter och tidsspann innan man får fotfäste. Det är också lite för mycket utläggning för min smak vilket gör att den får lite problem med tidsfördelandet. Mittendelen är också rätt svag men sedan banar vi iväg för ett riktigt äventyr och en maffig fight. Gareth Edwards är ambitiös och lyckas verkligen förtydliga röran man hoppar rätt in i när Episod 4 startar igång.
Edwards visar dock också sina brister och det är främst personporträtt. Star Wars är alltid känt för att ha roliga och relaterbara karaktärer med klara motiv och emotionella bakgrundshistorier. Man blir inte riktigt fäst vid någon av dessa karaktärer trots att de ger allt. Felicity Jones försöker verkligen göra Jyn Erso relaterbar men hon faller kort i slutändan. Deras försök att göra Diego Lunas, Cassian Andor till en semi version av Han Solo/Po Dameron fungerar inte heller då Diego Luna saknar karisman som både Harrison Ford och Oscar Isaac besitter, de lyckas med nöd och näppe göra så att man bryr sig tillräckligt. Andor framstår mer som grinig. Donnie Yen, Mads Mikkelsen, Riz Ahmed och Jiang Wen kläms in för att försöka få lite kemi och lite emotionell kärna till core-gänget men de klarar inte riktigt av det vilket gör att de lämnar ett ljummet uttryck. Forest Whitaker är ju värst när det gäller det. Den man dock fastnar för är den snipiga droiden K-2SO som emellanåt levererar roliga one-liners och beter sig som om han hade en tourettes. Skurken är dock en riktigt platt men det är kul att en CGI:ad Peter Cushing får plats som Tarkin.
De där core-elementen håller tillbaka det lite men samtidigt så är de politiska ämnena om kriget och historien bakom överklassen väldigt spännande. Sista timmen är ren och skär popcorn-action när det väl blir fight. Vackra vyer, bra CGI, Star Destroyers, Tie Fighters, X wings and you name it. En dröm för nörden. Sådär ska Star Wars vara!
Jag gillar Michael Giacchino men hans track håller inte samma nivå som John Williams i Star Wars och det märks när han försöker imitera eller skapa eget. Det faller lite väl platt emellanåt, liksom karaktärerna men vad är det att klaga på? Helt klart min favorit Star Wars med alla ingredienser man gillar från tv-serierna. När det är bra är det grymt. Och förresten är det ett genidrag att göra som de gör med Vader. Helt klart den bästa hittills.
8/10
Precis som Ep 7 var en kopia på Ep 4 så är denna mestadels en kopia av Ep 6, samt mängder av skeenden och citat är rippade från Ep 4 också. Det är 1,5 timma av mörka scener och dialog innan det är lite enklare strider. Sista minuten är väl egentligen coolast och karaktären som dyker upp där hade jag räknat ut med röven också. Stor besvikelse om man ser till förväntningarna jag hade. Ep 8 kan bli en bra fortsättning på sagan men sidofilmerna blir nog aldrig några höjdare.
Karaktärer helt utan utstrålning. Ingen man känner för. Dassig dialog. Ett par fina ögonblick... inget mer. En löjligt stor besvikelse där enda tanken efter biobesöket var "Jaha.. var detta allt?...."