A Royal Affair 2012

Svulstiga kärleksdramer i kostymform är en alltför vanlig råvara i Hollywoodvaran, där målgruppen med få undantag är lättillfredställda romantiker. När ursprungslandet heter Danmark, och tar sig an inte bara ett ytterst spännande triangeldrama utan även ett stycke viktig historia, blirförväntningarna höga. Och visst infrias de på många sätt, mycket tack vare hög budget och pålitlig talang bakom och framför kameran.

Vår egen nya (lite otippade) superstjärna Alicia Vikander spelar den engelska prinsessan Margaret som gifts bort till den mentalt instabile Kung Christian VII (Mikkel Boe Følsgaard) i Danmark. Där accepterar hon snabbt sitt nya liv som drottning i ett kärlekslöst äktenskap och ett land som behandlar sitt fattiga folk illa. Via omständigheter får en psykiatriker likväl en man av folket, Dr. Johann Struensee (Mads Mikkelsen), arbete som kungens personliga läkare. Då de utvecklar en stark, personlig relation inleder Johann även en passionerad kärleksaffär med Margaret. Johann börjar förändra landets lagar för folkets bättre genom att påverka Christians inflytande, men när Margaret blir med barn riskerar deras hemlighet att uppdagas.

Det är väl ganska typiskt att det ska krävas en stundtals såpaliknande kärlekshistoria för att uppmärksamma en historisk bedrift, som faktiskt innebar att bönders rättigheter för första gången synades och man avskaffade både tortyr och slavägande, samt införde tryckfrihet. Men visst, det funkar mycket tack vare de stiliga stjärnorna och en väluttänkt hantering av historien där man rycks med i spänningen då den hemliga affären ständigt riskerar att avslöjas. Vikander bevisar återigen varför hon vid så ung ålder och ringa erfarenhet tagit sig till Hollywood och Mikkelsen är en pålitligt charmig romantisk hjälte (även om hans anseende liksom Mikael Persbrandts skadats av några skamliga reklamfilmer).

Men den största stjärnan stavas Følsgaard, en fantastisk - tro det eller ej - filmdebutant som med en klackspark snor hela filmen från våra mer välkända huvudrollsinnehavare. Han gör Christian, som först målas upp som en barnslig, egocentrisk pajas, till ett plågat, förvirrat och själsligt trasiga barn i en vuxen mans kropp, någon som tvingats växa upp för fort och blivit given ansvar han varken vill ha eller klarar av. Ett av filmens problem är att Christian är en så pass intressant karaktär och Følsgaard spelar honom så bra att man vill se mer av honom, och mindre av Johanns och Margarets kärlekshistoria vars typ man trots allt sett ett par gånger vid det här laget (dock ofta i tristare filmer som "The Duchess" och senast "Jane Eyre").

Ett annat problem är att filmen spretar något enormt och har svårt att fokusera. Inledningsvis handlar det om den unga Margarets entré i det kungliga livet och hennes försök att hantera sitt nya liv och den bångstyrige Christian. Men innan man vet ordet av så det (ett ganska hafsigt utvecklat) kärleksdrama för att sedan övergå till Johanns kamp för att böndernas rätt i samhället. Vi får även en inblick i hans vänskap med Christian och kungens ensamhet men man hoppar lika snabbt tillbaka till kärleken och politiken. Det finns även viss uns av "Marie Antoinette"-humor som jag gärna hade sett mer av.

Jag blir ändå mycket imponerad och medtagen av filmen, även om inte så gripen som jag kanske borde blivit. En annan anledning kan vara den utdragna speltiden som känns extra mycket när det aldrig blir klart i vad och vem man ska engagera sig i. Betygsfyran är nära men i slutändan knyter man ihop säcken med en lite feg "jaha"-upplösning och filmen förblir ett kompetent men smått haltande hantverk. Sevärt, men inte så storslaget som syftet verkat vara.