Paranormal Activity: The Marked Ones 2014

Jag älskar skräckfilmer. Det gör också att jag ständigt blir så besviken på dem. För varje traumatiserande och grym bioupplevelse, dit första "Saw" eller "Paranormal Activity" onekligen räknas, kommer det tolv urvattnade kopior som ingen bad om.

Men så länge mindre kräsen biopublik fortsätter att skrika sig hesa till samma film om och om igen, kommer det att spöka vidare utan större förändringar. Bonusscenen efter fjärde filmen hintade om en spansktalande fortsättning. Det paranormala bryr sig inte om nationalitet, men det gör visst den genomsnittliga amerikanska publiken. Så för att alla ska bli nöjda och glatt betala också för nästa biobiljett, har man tryckt ut en spinoff som uttalat riktar sig mot en latino-målgrupp.

Här i Sverige är vi inte lika petiga med hudfärgen på de som snart ska dö en plågsam skräckfilmsdöd. För säkerhets skull är de mexikanska huvudpersonerna ändå unga Kalifornien-bor som snackar engelska. Oklart alltså varför denna spinoff på "Paranormal"-filmerna inte bara är en simpel nummer fem i serien. Men vem bryr sig uppriktigt talat om det, så länge det serveras hoppa-till-effekter med jämna mellanrum och en någorlunda ny vinkel på den bekanta historien.

"Paranormal Activity: The Marked Ones" följer Jesse, som råkar bo ovanpå kvarterets häxa. Så lyder iallafall den allmänna uppfattningen om den ljusskygga damen i lägenheten nedanför, som för övrigt en dag faller död. Naturligtvis känner han sig tvungen att undersöka hennes lägenhet, ett typiskt sånt där beslut som någon som sett en rysare i sina dagar definitivt skulle avråda från.

Regidebuterande Christopher Landon har tidigare skrivit ett antal av de här filmerna, och är nog lika trött som vi på köksluckor som smäller igen och att stirra på folk som sover. Han har kommit fram till att dessa demoner kan annat också, som att begåva Jesse med superkrafter som varje tonårskille drömmer om. Nu kändes det greppet lite mer fräscht i "Chronicle", men visar ändå att "Paranormal Activity" är redo att styra ifrån gamla invanda spår. Det går att spinna det vidare åt ett intressant håll, om nu nästa film i serien skulle vara sugen. 

Budgeten är låg, bilden skakig, det klipps lite hej baberiba. Mycket är samma procedur som förra året: poltergeisten, som med tiden visat sig ha samröre med både häxor och demoner, dyker upp i speglar och dörröppningar när man minst anar det (nåja). Det finns gott om mörka utrymmen att återkomma till med den ständigt filmande videokameran, och också några blinkningar tillbaka till de tidigare delarna.

Återigen sabbar man dock ett hyfsat upplägg med att filmserien är så kär i sin egna mytologi. Nu igen något om mammor som lovat bort sina förstfödda barn till ockulta ändamål. Samt att karaktärerna som tvingas inse dessa faktum aldrig reflekterar över hur dumt det låter: "Djävulens nummer är 666. Och 6 plus 6 plus 6 blir 18. Vår vän är 18 år, alltså ska han snart dö. Taskigt för oss!" Behöver vi verkligen någon halvhjärtad förklaring till det övernaturliga? Krångla inte till saker i onödan. Första och även andra filmen höll det rätt simpelt och bra. 

Jag läser om recensionen av "Paranormal Activity 4" och kunde nästan kopierat och klistrat in den här rakt av - det gör det bara ännu tydligare att rejält nya tag behövs, om det någonsin ska kunna bli ens hälften så skrämmande och spännande som när den första "Paranormal Activity" kom. När man knappt vågade gå hem och släcka lampan för att sova. Något säger mig att kommande "Paranormal Activity 5" inte blir den filmen.