"I see dead people" - här är M. Night Shyamalans 5 bästa twistar

M. Night Shyamalan är snart tillbaka med en film som åtminstone på papper lovar gott. Det gör det ju förvisso rätt ofta, för att sedan landa i varierande grad av besvikelse. Men trots det vägrar jag sluta tro att han en vacker dag ska golva mig igen. 

 

”Trap” är Shyamalans senaste film och har premiär 2 augusti. Den handlar om en seriemördare och tonårspappa som går på konsert med sin dotter, bara för att inse att hela tillställningen är en fälla för att fånga honom. Som pappan med tveksam hobby ser vi Josh Hartnett, och upplägget låter som sagt bra, och snart vet vi om det blir det.

 

Min uppskattning för Shyamalans filmer började, som så många andras, med den rakt igenom briljanta ”Sjätte sinnet” från 1999, med Bruce Willis i en annorlunda och något nedtonad roll. Därefter har det fortsatt mer svajigt, med några korta stunder här och var där det ändå har gnistrat till.

 

På senare år har jag med behållning sett hans kusliga serie ”The Servant”, men i filmväg har det sällan kommit något riktigt bra sedan millenieskiftet. Dock har han aldrig sparat på krutet när det kommer till att bjuda oss på överraskande turer, varför intresset fortsatt är på topp när det viskas om något nytt. Jag älskar verkligen hans ambition att föra oss bakom ljuset, att lägga kittlande dimridåer och dra kaniner ur hatten, medan vi försöker lista ut vad som faktiskt är verkligt och om kaninen egentligen är död. 

 

Obs! Jag kommer spoila skiten ur samtliga filmer som listas nedan, så läs vidare på egen risk. SPOILERVARNING!

 

Alltså, det kommer härefter flyga spoilerkonfetti, så kom igen, vänd om nu, ifall du inte har sett Shyamalans gamla filmer och fortfarande hoppas bli överraskad av dem. (”Trap” kommer inte nämnas mer.) Med det sagt, nu kör vi!

 

 

 

Detta är en film med mycket potential även om den i slutändan inte riktigt levererade. Ett faktum som när det begav sig, gjorde mig så sur att citroner bleknade av avund.

 

”The Village” från 2004, utspelas på 1800-talet och handlar om en isolerad by som omges av något ondskefullt. Detta onda hotar eliminera invånarna om de inte följer vissa regler eller går för långt ut. Ivy är en ung blind kvinna som bestämmer sig för att korsa den livsfarliga gränsen till de andras territorium, när hennes nära vän blir knivhuggen och behöver medicin som inte finns i byn.

 

Själva överraskningen kom egentligen inte alls som en överraskning då jag var beredd på den rätt tidigt. Jag såg filmen på bio och utbrast med en viskning till min vän som var med mig: ”jag vet hur det är”. Och jag visste. Jag visste att det hotfulla inte var på riktigt och att det var några som låtsades vara monstren som lurade i periferin. Vidare visste jag att det egentligen var nutid och inte alls då. Resten av filmen var därför inte så engagerande utan faktiskt rätt trist i mitt tycke.

 

Min vän hade trots min visklek inte själv anat något och tyckte att både filmen liksom twistarna var fenomenala. Jag låter filmen kvala in på den här listan tack vare potentialen och då idén ändå kändes spännande och resultatet med lite finess hade kunnat blivit kalasbra. 

 

 

 

”Unbreakable” kom år 2000 och i den möter vi åter Bruce Willis i en av huvudrollerna. Denna gång som den lågmälde David Dunn, den enda överlevaren efter en fruktansvärd tågkrasch.

 

Han blir vän med den sköra, och smått excentriske superhjälte-entusiasten Elijah Price, som spelas av Samuel L. Jackson. Price är övertygad om att Dunn innehar telepatiska förmågor och försöker få honom att anamma dessa till fullo. 

 

Den oväntade vändningen är kanske inte den mest häpnadsväckande, och var något väntat, men fick ändå mig att dra efter andan en extra gång. Dunns förmåga aktiveras när han tar Price i handen och plötsligt ser och blir medveten om sin ”väns” egentliga uppsåt. Hela livet har Price skadat andra i en iver bara skurkar kan frammana. Han har skapat kaos och orsakat olyckor i hopp om att hitta en hjälte som skulle kunna komplettera och bekräfta hans ondsinta roll i livet. En insikt som fick Bruce Willis ansikte, men också mitt eget, att blekna av modlöshet. 

 

 

 

En psyksjuk man med multipla personligheter kidnappar tre tonårstjejer och låser in dem i en källarbunker. Där får de möta flera av de olika identiteterna som deras fångvaktare har i sig. Anya Taylor Joy spelar Casey, som har ett enormt barndomstrauma som gör henne mer motståndskraftig än sina medfångar. Sakta men säkert börja hon förstå att de väntar ett mycket värre öde än vad de först kunnat ana. 

 

”Split” kom 2016, och är en ganska klassisk thriller på temat kidnappning och schizofren förövare, i alla fall till en början. Vi har sett liknande spänningsdramer tidigare och känslan av bekant, om än obehaglig, igenkänning är nästan trivsam.

 

Ganska snart inser vi dock att det finns väldigt många olika bottnar i detta, och att narrativet konstant kryddas med små överraskande turer, som driver handlingen framåt. Den stora twisten är ändå den på slutet, i sista scenen, när vi får se Dennis Dunn från ”Unbreakable”, som får veta om kidnappningsdramat och vi förstår att ”Split”, och den komplexa karaktären som spelas av James McAvoy ingår i det universumet. 

 

 

 

I ”The Visit” från 2014, träffar vi syskonen Becca och Tyler åker till sina morföräldrar, medan mamman är iväg på en resa med sin pojkvän. Det är första gången de träffas och femtonåriga Becca har bestämt sig för att filma allt och göra en dokumentärfilm om det efterlängtade mötet. Snart upptäcker barnen att något inte är helt som det ska med mormor och morfar, som beter sig allt märkligare.

 

Twisten kommer, som så ofta i Shyamalans filmer, mot slutet. Barnen lyckas efter mycket om och men få igång datorns webbkamera medan de Skypar med sin mamma. De beskriver först sin oro över det konstiga som händer, och mamman lugnar dem och säger att människor med åldern kan bli lite irrationella. Men när barnen riktar kameran mot morföräldrarna, tystnar mamman och säger med ett stilla allvar att hon aldrig förr sett dem. 

 

Det är kanske inte från en helt klar himmel, som vändningen kommer, men jag var verkligen inte beredd på den. Det är så mycket annat tokigt som hela tiden händer och skrämmer, att jag inte såg just det komma. Detta är för övrigt en riktigt bra och till stora delar annorlunda Shyamalanfilm, som jag anser är bland de bättre i hans repertoar. 

 

 

 

”De misstänkta” (1995) lade en bra grund för att jag skulle börja misstro saker och ting. ”Sjätte sinnet” slog spiken i kistan. Sedan dess har jag inte kunnat se en film utan att med tvivel försöka luska reda på hur den vill lura mig. 

 

”Sjätte sinnet” handlar om psykologen Malcolm Crowe (riktigt bra spelad av Bruce Willis), som försöker hjälpa en plågad liten pojke som ser döda människor. 

 

Twisten som uppdagas mot slutet är att Crowe själv, hela tiden varit död, vilket förklarar mycket, såsom varför hans fru konstant ser så sorgsen ut, men också mycket annat. Jag såg filmen på bio i en tid då internet mest var källan till slentrianporr och telefonen det närmaste man kom sociala medier. Således fanns inga spoilers att läsa, eller några förutfattade förväntningar att få. Resultatet blev därför ett vansinnigt hårt slag i solar plexus samtidigt som min haka drogs ner i popcorn-kartongen med em duns.

 

Här ger twisten inte någon ytterligare ingång till dramat, bara en ytterligare dyster nyans till det redan rätt mörka.  Förståelsen om sitt tillstånd blir en chock för huvudpersonen men också oss, samtidigt som det blir så oändligt sorgligt. Detta att någon de facto varit död en tid och inte fattat det själv är ett fascinerande grepp som har använts i olika filmer och serier, men nog aldrig i mitt tycke så här effektivt.

 

”Sjätte sinnet” är och förblir Shyamalans bästa film så här långt, med den absolut bästa twisten som egentligen lurade under näsan på oss hela tiden. Jag menar, ”I see dead people…”. Det finns få repliker, så uppenbara och samtidigt helt underbart underfundiga som den.