Efter bara två veckor på bio har Andy Muschiettis högt efterlängtade nya adaption av Stephen Kings legendariska tegelsten "Det" redan blivit en av de mest inkomstbringande skräckfilmerna genom tiderna. Den har blivit ett internationellt fenomen, milt sagt, och pengarna kommer med all säkerhet att fortsätta rulla in stadigt de kommande veckorna.
Hur och varför den så tydligt har fångat zeitgeisten är inte direkt ett mysterium. Det handlar inte bara om att de träffande bilderna – den galna clownen, den röda ballongen och lilla Georgie i den gula regnrocken – som Kings mörka fantasi födde bränns in i våra näthinnor på nytt, utan nu när jag själv har tagit mig an boken inser jag också att berättelsen är så hjärtskärande mänsklig och universell.
Likt filmer som "The Goonies", "E.T.", "Stand by Me" (även den en King-adaption) och tv-sensationen "Stranger Things" har den sin kärna i barndomens kravlösa vänskap och den ibland oändliga klyfta som finns mellan vuxna och barn. Berättelsens grundstomme är en öm coming of age-saga som alla kan känna igen sig i. Inom "The Losers' Club" hittar vi oss själva och våra barndomsvänner, och det är lika fint som melankoliskt. Även de surrealistiska skräckelementen träffar brett, då den hårda kampen för att besegra djupgående rädslor dagligen utkämpas inom oss alla.
Filmen innehåller också en av de mest ikoniska skräckkaraktärerna genom tiderna, "Pennywise the dancing clown", som vår egen Bill Skarsgård har fått äran att gestalta för en ny generation. Faller "Det" så faller hela filmen, så nedan tänkte jag ta en titt på hur bra teamet bakom filmen har lyckas med den nya tolkningen. Jag riktar luppen mot allt det som gick vägen, men också de bitar som skulle ha kunnat bli ännu bättre.
Det positiva
Rent skådespelerimässigt tycker jag att Pennywise är en massiv triumf och att Bill Skarsgård gör en riktigt minnesvärd och inspirerad tolkning. Allt från den lekfullt oskyldiga rösten och det konstanta dreglandet till de psykotiska vändningarna i humör fungerar smärtfritt och de risker som Skarsgård tar betalar sig hela vägen igenom. Som många andra redan har påpekat så är det lätt att dra paralleller till Heath Ledgers legendariska Joker-tolkning, paralleller som faktiskt känns riktigt välförtjänta.
Även designen på karaktären är en stor behållning, då man här frångick den mer traditionella clown-looken (som Tim Curry axlade i miniserien från 90-talet) och istället siktade på 1500-talets gycklare med pipkrage, pompoms och harlequin-vibbar. Ett briljant drag tycker jag, och något som gör den nya karaktären mycket otäckare än sin föregångare. Även den spruckna höga pannan, de enorma tänderna och sminket bidrar till det.
En annan aspekt som jag tycker att Andy Muschietti och teamet bakom filmen har lyckats fenomenalt bra med är att hinta åt att Pennywise är en interdimensionell varelse som vida övergår det mänskliga förståndet. Flera gånger under filmen verkar det som att Pennywise "fryser fast" och Skarsgård har i intervjuer berättat att det är en skildring av hur karaktären för en kort stund tappar greppet om sin form i vår dimension.
Pennywises kosmiska övernaturlighet kommer även fram när hen öppnar upp sitt enorma gap och utsätter barnen för sin rena form, vad den nu är. Personligen föreställer jag mig något i stil med stargate-sekvensen i "2001: A Space Odyssey", en abyss som kommer förändra de som blickar in för all framtid. Förhoppningsvis kommer de aspekterna av berättelsen och karaktärens bakgrund utforskas vidare i den kommande uppföljaren, för de är bottenlöst fascinerande.
Det negativa
Även om jag är nöjd med "Det" som helhet så har jag vissa problem med den, problem som främst har att göra med missad potential. Ett sådant problem rör just Pennywise som karaktär. Med tanke på att "Det" är en interdimensionell "shapeshifter" som bara råkar ha valt en clown som en av sina former så är möjligheterna oändliga för de olika inkarnationerna som hen dyker upp i, men frågan är om filmen verkligen drar nytta av det?
I boken förvandlas Pennywise bland annat till en varulv, hajen från "Hajen", mumien, kaiju-monstret Rodan, en svärm pirayor, bevingade blodiglar, Frankensteins monster och en enorm dobermann för att skrämma barnen i "The Losers' Club". I den nya filmen känns formerna hen tar ganska bleka i jämförelse tycker jag, då de varken är särskilt fantasifulla eller spektakulära. Några av dem är tagna direkt ur boken, men de tillhör bokens minst intressanta former skulle jag säga. På grund av spoilerskäl kan jag inte gå in mer ingående på det än så, men galleriet var onekligen slätstruket.
Jag hade verkligen älskat om Muschietti hade vågat gå "all in" med nostalgivinkeln och att han då likt Stephen King hade vävt in popkulturens monster. Eftersom handlingen flyttades från 50-talet (i boken) till 80-talet hade skräckikoner som Freddy Krueger, Jason Voorhees och Michael Myers kunnat dyka upp. Just Freddy var nära att inkluderas, men Muschietti har sagt att han tycker att det hade blivit "för meta" och därför avstod. Jag håller inte med, men nu när han valde den vägen han valde så hade han åtminstone kunnat vara lite mer fantasifull och experimentell med formerna. Tyvärr blev så inte fallet.
