Tidernas 16 mest onödiga remakes

Robert Zemeckis meddelade nyligen att en remake av ”Tillbaka till framtiden” (1986) aldrig kommer att ske så länge han lever. Om ändå fler Hollywood-ikoner vore lika kloka. För det är de tyvärr inte. 

Listan kan göras ohyggligt lång men här kommer ett försöka att lyfta fram de värre förbrytarna. Eller vad sägs om följande:

Personligen tycker jag inte att nyversionen av 70-talsklassikern ”Carrie” är någon katastrof. Jag orkade mig igenom den utan att ha alltför tråkigt och några scener på slutet var lite småkul. Problemet är just att den är helt och hållet… onödig. Originalet, nästan fyrtio år tidigare, lyckades skapa mycket större obehagskänslor med betydligt mindre medel. Att ersätta Sissy Spacek, som personifierar utanförskap och creepiness, med Chloë Grace Moretz som mer utstrålar omslagsflicka var kanske inte klockrent. 

En nyinspelning av ”Fame” som red på ”High School Musical-vågen” var precis vad biopubliken inte efterfrågade.  Ändå bjöds vi på just detta för några år sedan. Ifall någon undrade alltså. Vilken ingen gjorde…. Fame hör hemma på 80-talet och ingen annanstans, som så många andra filmer som är på G i ny version. 

Vissa saker rör man bara inte. Hur nyinspelningen av ”Rosa Pantern” lyckades bli den mest inkomstbringande filmen i serien är en gåta i paritet med snömannen ridandes på Loch Ness-odjuret i Bermudatriangeln. 

”The Thing” är en av de mest älskade 80-talsskräckisarna. Fantastisk stämningsfull, läskig och med suveräna praktiska effekter; ett av John Carpenters absolut bästa verk. Att ta sig an en film med samma namn tyder på ohyggligt stort självförtroende alternativt ohyggligt dålig kontakt med verkligheten. Förmodligen båda. Även om den yngre versionen är förklädd som en prequel är sanningen en annan. Resultatet blev en snöig sörja med ett maniskt överutnyttjande av datoreffekter från sent 90-tal. 

Även om de senaste apfilmerna har höjt kvalitetsnivån för franchisen får vi aldrig glömma Tim Burtons snedsteg 2001. En stelopererad Marky Mark kombinerat med överspel av alla inblandade apor fick inte vågskålen att balanseras. Den legendariska twisten från originalet gick inte att återanvända utan ersattes av… ja vad fan hände egentligen där? Ingen vet då den direkta uppföljaren uteblev. Tur för både manusförfattarna och publiken. 

Ännu en av John Carpenters klassiker som skändats å det grövsta.  Jag vet inte vem, förutom möjligen Rob Zombie, som tycker att Rob Zombie bör göra film. ”The Devil´s Rejects (2005) har sina poänger men för övrigt är det inte mycket som plingar i kvalitetsklockan vad det gäller Zombie-filmerna. Att ge sig på att berätta om Michael Myers barndom och vad som formade den legendariska mördaren förtar hela premissen med karaktären. 

Snittbetyget 2,9 på Imdb vittnar som vanligt inte om sanningen. Remaken av ”Rollerball” med den dynamiska duon Chris Klein och LL Cool J är faktiskt sämre än så. Att göra en nyinspelning som utelämnar hela originalets kärna, dess samhällskritiska budskap, gick inte hem hos någon. Att det är John McTiernan, mannen bakom ”Rovdjuret” (1987) och ”Die Hard” (1988) som regisserat gör det hela än mer sorligt. Gänget bakom ”Death Race” (2008) försökte sig på en liknande manöver några år senare med betydligt bättre resultat. Fast de hade å andra sidan Jason Statham, mördarbilar och en hårt svärandes Joan Allen. 

Det lär ha krävts både en och annan ”Spike Lee joint” för att en nyversion av ”Oldboy” skulle verka som en god idé.  Den sydkoreanska versionen fick med all rätt rejält med uppmärksamhet när den dök upp elva år tidigare. Välskriven, våldsam och med en slut-twist som var lika delar obehaglig som briljant. Nya ”Oldboy” med Josh Brolin är egentligen inte dålig, bara ohyggligt överflödig vilket är nog så provocerande. Två slitna hammare av fem möjliga. 

”Not the bees, not the bees!” Det är alltid en upplevelse av rang när en filmregissör ger Nicolas Cage fria tyglar. I detta avseende är ”The Wicker Man” utan tvivel Nics största triumf då hans andra skådisinsatser ter sig som underspel i jämförelse. Kultklassikern från tidigt 70-tal förtjänade bättre än så. Nyinspelningens underhållningsvärde väger dock upp det mesta. Den berömda ”bear punch-scenen” kan vara något av det bästa som fångats på film.

År 2010 var det äntligen dags. Som vi hade väntat på en remake av Karate Kid! Eller inte. Pappa Will hade snarare väntat på ett passande projekt för lille Jaden, där sonens brist på talang kunde döljas på ett vettigt sätt.  Jackie Chan tillförde lite klass till rullen men för övrigt var det inte mycket att hänga i julgranen.  Tran-sparken är fortfarande ohotad inom karate-film; det finns ju liksom inget försvar mot den. 

Som tur var brydde sig inte så många om styvfarsan från 2009; en extremt urvattnad PG-13 thriller med Dylan Walsh mest känd från serien ”Nip/Tuck”.  Originalet däremot kan varmt rekommenderas. Underbara Terry O´Quinn (Lost) gör en riktigt otäck rolltolkning som helgalen styvpappa med ovanan att mörda familj efter familj han nästlar sig in i. 

Michael Haneke gillade sin österrikiska film så pass mycket att han kände ett behov av att kopiera sig själv. I detta fall kan man verkligen säga just kopiera, då den amerikanska versionen är identisk med originalet bortsett från språk och skådisar. För hur skulle det se ut om den amerikanska publiken tvingas kolla på en film från Österrike? Man skulle ju behöva lägga till textremsor och sånt. Jobbigt. 

Det var först för några veckor sedan jag tvingade mig själv att se nya ”Total Recall”, efter flera års bojkott. 1990 år version är för fasen så nära perfektion man kan komma. Att spela in den på nytt anpassad för barnpublik kändes halvfräscht. När sedan Len ”Michael Bay Jr” Wiseman ersatte Paul Verhoeven som regissör var allt hopp ute. Om man verkligen jobbar hårt på att förtränga att originalet existerar går det att ta sig igenom nyinspelningen. Kanske mest för att tempot är så uppskruvat att det inte finns någon tid för tankeverksamhet. 

Här dyker Paul Verhoeven upp igen; det verkar vara poppis att våldta hans gamla mästerverk. Lite samma sak här som för ”Total Recall”; nyversionerna är inte helt katastrofala men ändå ljusår från originalen. Även här har man valt att skala bort allt våld (vilket det fanns gott om i 1987 års version) för att kunna nå ut till en stor publik. Snark. 

Det krävs en stor dos självförtroende för att våga sig på att återskapa Rutger Hauers ikoniska roll i ”Liftaren”. Sean Bean hade tyvärr just detta självförtroende. Kunde ingen i hans närhet ha talat honom till rätta? ”Sean, du är en bra skådis och så men… Inte Liftaren, ok kompis? Det kommer inte att sluta bra.” Nyversionen lånar mycket från 80-talets bästa thriller men gör allt betydligt sämre. Skämmes!

En scen-för-scen nyinspelning av ”Psycho” låter som en jättebra idé! Sa ingen någonsin. Eller jo, någon med en fet hållhake på Gus Van Sant måste ha sagt det. Ett större kamikaze-projekt har sällan skådats i Hollywood och ingen verkar sjutton år senare förstå hur det hela kunde ske.