Trots att det inte var i någon av de större kategorierna fick Martin Scorseses senaste film "Hugo Cabret" - som idag går upp på bio i Sverige - ta emot fem Oscarsstatyetter på galan i februari. Efter en drygt 70 år lång resa - präglad av råa gangsterfilmer och en hel del annat - har han nu hamnat här, år 2012, med en familjevänlig 3D-adaption av en barnbok. Scorseses resa är en berättelse om både motgång och framgång, kamp och flyt. Hans väg var inte helt lätt innan han likt regissörer som Steven Spielberg, George Lucas och Francis Ford Coppola surfade på Hollywoods nya våg under 70-talet och blev en av de mest uppskattade regissörerna genom tiderna.
Martin "Marty" Charles Scorsese föddes den 17:e november 1942 i Little Italy-delen av New York. Både Martys pappa och mamma - Charles och Catherine - jobbade i det så kallade "garment district" - då centrum för textil och mode-industrin i USA, men var också skådespelare i diverse små produktioner. Då Scorsese hade svåra problem med astma spenderade han mycket tid inomhus när alla andra barn var ute och lekte. Den enda riktiga underhållningen som han kunde njuta av var filmer på bio som hans föräldrar såg till att han fick se. Dessa filmer - exempelvis "Faraos land" (1955) och "El Cid" (1961) formade Marty ända in i själen och trots att han under en period var inne på att bli katolsk präst ställdes siktet snart om mot ett yrke inom film.
Scorsese studerade under en tid engelska på New York University och regisserade under studietiden sin allra första kortfilm - "What's a Nice Girl Like You Doing in a Place Like This" (1963). Filmen är nio minuter lång, influerades av Fellinis experimentella stil och kretsar kring en författare med tvångstankar som blir besatt av ett fotografi. Året efter regisserade han sin andra kortfilm - "It's not you Murray" - och tog en kandidatexamen i engelska. Efter det var det full fart in på filmskaparprogrammet där har regisserade ytterligare en kortfilm, "The Big Shave" (1967). För att uttrycka sina känslor kring Vietnamkriget skildrade Scorsese en man som skär sig själv i huvudet när han ska raka av sig håret, som en form av självstympning.
Martys fjärde film blev hans första stora, hans första långfilm. 1967 års "Who's That Knocking at my Door" gjordes för drygt 75 000 dollar och markerade Martys första samarbete med klipparen Thelma Schoonmaker och skådespelaren Harvey Keitel. Keitel gör i filmen rollen som J.R., vars liv vänds upp och ner när han får reda på att hans flickvän inte är oskuld, något som krockar våldsamt med hans katolska rötter. Det grova våldet finns där och kameran rör sig flytande fram, något som än idag kännetecknar Scorsese. Filmen visades på Chicago Filmfestival men fick vänta drygt två år på en biorelease.
I samma veva började Marty jobba som lärare på New York University och kom då i kontakt med Michael Wadleigh, filmskaparen bakom dokumentären "Woodstock" (1970). Denna dokumentär - som Scorsese var inblandad i som assisterande regissör och klippare - skildrade 1969 års omtalade Woodstockfestival och vann en Oscar för bästa dokumentär. Efter arbetet med "Woodstock" flyttade Scorsese till Los Angeles där han mötte den legendariska filmskaparen Roger Corman. Tillsammans - med Corman som producent och Scorsese som regissör - gjorde de B-filmen "Boxcar Bertha - Rånar och älskar" (1972). Upplevelsen var både positiv och negativ, det var tack vare Corman som Scorsese lärde sig att få upp mycket på vita duken för en väldigt begränsad summa pengar men han kände ändå att "Boxcar Bertha" var mer Cormans film än hans egen.
Efter tjat från vännen och regissörskollegan John Cassavetes om att bara göra de filmer han själv verkligen ville göra ställde Scorsese in sig på just det. Detta resulterade i 1973 års "Dödspolarna" som blev genombrottet för Scorsese samt Harvey Keitel och Robert De Niro som skådespelade i filmen. De Niro och Keitel spelar i filmen två vänner som får problem med en hänsynslös lånehaj. Filmen visades på New Yorks Filmfestival och släpptes sedan på bio, de positiva recensionerna stod som spön i backen. New York Times utsåg också filmen till en av 1973 års tio bästa filmer. Martys karriär satte - tack vare denna enorma succé - här igång på riktigt.
Efter "Dödspolarna" regisserade Scorsese Ellen Burstyn till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i "Alice bor inte här längre" (1974). "Alice" är en film som ofta glöms bort på Scorseses meritlista och det är även den enda som har en kvinnlig karaktär i centrum. Burstyn spelar hemmafrun Alice, vars tillvaro krossas fullständigt när hennes man omkommer i en bilolycka. Filmen blev en stor framgång, både kritikermässigt och finansiellt.
Marty följde upp med den film som många anser vara hans bästa, 1976 års "Taxi Driver". De Niros psykotiska taxiförare, Jodie Fosters 12-åriga prostituerade och Harvey Keitels sliskiga hallick var alla roller som uppskattades enormt när filmen kom ut. Trots positiva recensioner och fyra Oscarsnomineringar fick Scorsese ta en hel del skit för "Taxi Driver" också, främst för den blodiga finalen. Denna kritik förstärktes ännu mer när John Hinckley Jr. - galningen bakom ett av mordförsöken på Ronald Reagan - hävdade att hans inspiration kom från filmen.
Med både "Dödspolarna" och "Taxi Driver" hade nu Scorsese etablerat sig som en av 70-talets stora, men trots detta valde han att göra två lite mer lågmälda projekt under de följande åren. Dels var det musikaldramat "New York, New York" (1977) - med Liza Minnelli och Robert De Niro i de två huvudrollerna - men också dokumentären "The Last Waltz" (1978) som kretsar kring rockbandet The Bands sista spelning år 1976. Ingen av dem var direkta misslyckanden, men de fick inte heller "Taxi Driver"-genomslag. Han gjorde också den mindre kända dokumentären "American Boy" (1978) som kretsar kring hans goda vän Steven Prince, vars svåra drogmissbruk och intressanta livsberättelse står i centrum. Marty själv var inne i en tung kokainsvacka under den här tiden, något som han tack vare Robert De Niro lyckades ta sig ur.
De Niro övertalade Scorsese att lägga av med drogerna och istället helhjärtat ge sig in i nästa filmprojekt - "Tjuren från Bronx" (1980). Med svartvitt foto, höga kontraster och mycket slow motion var det ett steg framåt i Scorseses stilutveckling, och många menar att det är hans absoluta mästerverk. De Niros porträtt av boxaren Jake LaMotta brukar också anses vara hans livs roll och Oscarn för bästa manliga huvudroll var given. Filmen nominerades i ytterligare åtta kategorier - bland andra bästa film och bästa regi - men tog bara hem en utöver De Niros, nämligen Thelma Schoonmaker för klippning. Även om det måste ha varit trist just då att se de stora priserna gå till Robert Redford och hans "Ordinary People" är "Tjuren från Bronx" en film som är långt mycket mer omtalad och ihågkommen.
En film som tråkigt nog inte alls är lika ihågkommen är "The King of Comedy" (1983). Med Robert De Niro åter i centrum - den här gången som den misslyckade komikern Rupert Pupkin - skapade Scorsese en satiriserad och mycket svart bild av media och kändisskap. Filmen blev ett misslyckande finansiellt sett men har under årens lopp fått hög kultstatus. Nästa projekt efter det blev "En natt i New York" (1985), där en tråkig datorprogrammerare (Griffin Dunne) halkar in på sitt livs äventyr tillsammans med en mystisk kvinna (Rosanna Arquette). Den breda massan tyckte rent generellt inte om filmen särskilt mycket, men den fick en hel del fina recensioner.
Större succé blev det med "The Color of Money - Revanschen", där Scorsese gav sig in på bredare mainstream-vatten. Filmen är en uppföljare till "Fifflaren" (1961) och Paul Newman repriserar sin roll som den skickliga biljardhustlern Eddie Felson. Vid sin sida har han Tom Cruise som spelar Vincent Lauria, en talang som Eddie tar in under sina vingar. Scorseses stil och skicklighet som regissör kombinerat med en mainstreamfilm visade sig vara en bra idé. Kritikerna älskade den och Paul Newman fick en Oscar för sin roll.
År 1988 fick Scorsese ett länge stillastående projekt att lyfta från marken, hans "Kristi sista frestelse". Han började pyssla med filmen redan i början på 80-talet, men lyckades inte - mycket på grund av backlash från religiösa grupper - få den gjord då. Marty återförenades med Paul Schrader - manusförfattaren bakom "Taxi Driver" och "Tjuren från Bronx" - och tillsammans skapade de ett episkt porträtt av Jesus med Willem Dafoe i huvudrollen. Filmen blev en hit och Scorsese fick sin andra Oscarsnominering - fortfarande ingen vinst dock - för bästa regi. Som väntat fick Marty och filmteamet ta en hel del skit när djupt religiösa människor protesterade mot filmen på olika sätt. Han hann med ytterligare ett projekt innan 80-talet tog slut, då han tillsammans med Francis Ford Coppola och Woody Allen regisserade "New York Stories" (1989), där varje regissör skapade ett segment med koppling till New York.
Nästa film på tur var "Maffiabröder" (1990), som till skillnad från Scorseses alster under 80-talet började nå upp till samma status som "Taxi Driver" och "Tjuren från Bronx". En stor del av Scorseses fans tycker att "Maffiabröder" är hans absolut bästa, och den välkonstruerade gangsterberättelsen med Ray Liotta, Robert De Niro och Joe Pesci i de stora rollerna håller än idag. Dessa tre hamnar i ett djupt träsk fyllt av rån, mord och svek, ett träsk som både kritiker och biopublik älskade innerligt. Filmen nominerades till sex Oscars, men det var bara Joe Pesci som i slutändan vann en för bästa manliga biroll.
Väl inne på 90-talet gjorde Scorsese sin första remake, skräckisen "Cape Fear" (1991) som markerade ytterligare ett steg i Martys och De Niros samarbete. Filmen skildrar den hänsynslösa och sinnessjuka våldtäktsmannen Max Cady (Robert De Niro) som efter 14 år i fängelse ger sig efter sin försvarsadvokat (Nick Nolte). Likt "The Color of Money" var "Cape Fear" lite av en avstickare in i mainstreamvärlden, vilket lockade enorma massor till biosalongerna och gjorde den till Scorseses dittills mest inkomstbringande film.
Efter det avvek han lite till från sin "vanliga" bana och gjorde kostymdramat "Oskuldens tid" (1993) med Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Lewis spelar Newland Archer, en advokat som börjar ifrågasätta sitt liv i 1870-talets New York. Även Michelle Pheiffer och Winona Ryder gör roller i filmen, och trots att den blev en stor finansiell flopp tyckte kritikerna att Scorsese hade skapat något riktigt, riktigt vackert. "Oskuldens tid" blev första filmen där Marty samarbetade med Daniel Day-Lewis, något som skulle komma att upprepas drygt tio år senare. Med 1995 års "Casino" - lite av ett syskon till "Maffiabröder" - återvände Marty till lite mer bevandrade marker. Robert De Niro och Joe Pesci är med även här och nu är det Las Vegas kasino-maffia som skildras. Kritikerna hade blandade åsikter om filmen och tyckte inte att den överträffade "Maffiabröder" på något vis. Sharon Stone fick en Oscarsnominering för sin roll, men vann den inte.
Nästa projekt blev "Kundun" (1997) som många blev förvånade över att Scorsese hade valt. Filmen skildrar den nuvarande Dalai Lamas tidiga liv och även omständigheterna kring hans exil till Indien. "Kundun" fick generellt positiva recensioner men Box Office-siffrorna blinkade röda. Som ett resultat av filmens release blev också Scorsese och manusförfattaren Melissa Matheson förbjudna att äntra Kina, vars skitiga konflikt med Tibet skildras i filmen. Nästa för Scorsese blev "Bringing out the Dead" (1999) med Nicolas Cage i huvudrollen. Filmen var ännu ett samarbete mellan Marty och Paul Schrader och handlar om en ambulansläkare (Cage) vars yrke har börjat tära på honom psykiskt. Filmen drog in katastrofalt lite pengar men orden från kritikernas pennor var positiva.
Efter en dokumentär om italiensk film - "My Voyages to Italy" (1999) - tog sig Scorsese an ett av sina största projekt någonsin, "Gangs of New York" (2002). Leonardo DiCaprio, Daniel Day-Lewis och Cameron Diaz leder en enorm rollista som tillsammans med Marty skildrade New York och dess brutala gäng under slutet på 1800-talet. Det var alltså här som Scorsese och Day-Lewis återförenades efter nästan 10 års tid förflutit sedan "Oskuldens tid". "Gangs of New York" blev omtyckt på alla sätt och vis, och många imponerades av Day-Lewis prestation som hänsynslösa gängledaren "Bill the Butcher". Filmen nominerades till hela tio Oscars - inklusive en fjärde nominering för Martys regi och en för Day-Lewis insats - men vann ingen av dem. "Gangs of New York" makerade också början för samarbetet mellan Scorsese och Leo DiCaprio, ett samarbete som resulterat i magiska filmer.
Efter arbete med ytterligare en ambitiös dokumentär - "The Blues" (2003) - blev det ett till mastodontprojekt för Scorsese, "The Aviator" (2004). Leonardo DiCaprio hade under en tid utvecklat filmen - en biopic om regissören och flygaren Howard Hughes - tillsammans med regissören Michael Mann, men i slutändan blev det Scorsese som tog sin an projektet. Fokus i filmen ligger inte bara på Hughes ljusa sidor som innovatör utan även hans besatthet, tvångstankar och dräpande envishet som ständigt satte honom i prekära situationer. Hela elva Oscarsnomineringar hedrades filmen med - ännu än för Scorsese - men tog hem statyetterna i fem kategorier. Cate Blanchett fick en guldgubbe för sin insats som skådespelaren Katharine Hepburn och även klippningen, kostymerna, klippningen och fotot belönades. Filmen som helhet och DiCaprio fick priser på Golden Globe-galan men Scorsese stod än en gång helt tomhänt. "The Aviator" petade ner "Cape Fear" från förstaplatsen på listan över Scorseses mest finansiellt framgångsrika filmer och hyllades av hela världens kritikerkår.
Det först när Marty nominerades för femte gången i kategorin för bästa regi som han sedan också tog hem den, för sitt arbete med gangsterrullen "The Departed" (2006). I filmen får vi se hur en polis (Leonardo DiCaprio) infiltrerar en kriminell grupp ledd av Frank Costello (Jack Nicholson) samtidigt som Costello placerar en infiltratör (Matt Damon) hos polisen. Dessa två mullvadar spelar båda ett mycket farligt spel och deras vägar ska komma att korsas fler gånger än en. Precis som vi förstod redan innan filmen kom ut passade detta projekt Scorsese som handen i handsken.
Eftersom "The Departed" har Hong Kong-rullen "Infernal Affairs" (2002) i grunden blev den - efter "Cape Fear" - Scorseses andra remake. Filmen blev rosad över hela världen och anses av många vara den senaste av Scorseses filmer som - både kvalitetsmässigt och tematiskt - spelar på samma plan som exempelvis "Taxi Driver" och "Maffiabröder". Förutom Scorseses Oscar för bästa regi blev även filmen som helhet, Thelma Schoonmakers klippning och William Monahans manus belönade. Filmen slog också Scorseses tidigare pengarekord.
År 2009 fortsatte Scorsese sitt samarbete med Leonardo DiCaprio när han castade honom i skräckthrillern "Shutter Island", baserad på Dennis Lehanes bok "Patient 67". DiCaprios insats som kriminalaren Teddy - som sänds till ön Shutter Island för att undersöka ett försvinnande på ett mentalsjukhus - menar många är hans absolut bästa. Kombinationen av mysteriet, perioden (50-talet), känslan och skådespelarna med DiCaprio i spetsen föll nästan alla i smaken och än en gång blev ettan på listan över Scorseses mest inkomstbringande filmer flyttad till andra plats.
Under 2000-talet var det inte bara dokumentären "The Blues" som han arbetade med heller, utan han hann också imponerande nog med att göra en om Bob Dylan - "No Direction Home" (2005) - samt en om Rolling Stones uppträdande på Beacon Theatre i New York, "Shine a Light" (2008). Båda två fick mycket positiv kritik och belönades med priser på diverse galor. Tillsammans med "The Last Waltz", "American Boy" och "My Voyages to Italy" visar dessa två dokumentärer att Marty är ett namn att räkna med, även inom den dokumentära världen.
Denna långa resa leder oss nu hit, till fredagen den 16:e mars då Scorseses senaste film "Hugo Cabret" har premiär i vårt lilla land. Likt när "Kundun" sattes i rullning var det många som höjde på ögonbrynen när det stod klart att Scorsese skulle göra en barnvänlig film om en föräldralös pojke boendes i en tågstation. Filmkritikern Roger Ebert höjde inte bara på ögonbrynen, han fick äta upp sin egen hatt också när uppgifterna om att det var en 3D-film kom ut. Marty är nämligen Eberts älskling, och det måste ha varit tungt när denna älskling vänder sig till det som Roger avskyr mest i filmvärlden (och eventuellt den "riktiga" världen också) - 3D. Roligt nog blev det en fullpoängare från Ebert ändå, och många kritiker höll med honom i hans betyg. Oscars för bästa foto, bästa scenografi, bästa specialeffekter, bästa ljud och bästa ljudredigering satt nog inte helt fel heller.
Nu är det full fart framåt som gäller för Marty, och vi fans kan skymta mängder med guld i horisonten. Så nyligen som igår kom nyheten om att Scorsese återförenas med DiCaprio i höst för att filmatisera Jordan Belforts bok "The Wolf of Wall Street". En del blev otroligt glada över detta då Belforts bok om sitt spännande Wall Street-liv tilltalar många. Andra blev besvikna över att Scorsese inte väljer att göra planerade "The Irishman" som har diskuterats länge som hans nästa projekt. Hela filmens premiss - handlar om en yrkesmördare - och det faktum att Robert De Niro och Joe Pesci ska vara med i den gör att många får härliga "Maffiabröder"-vibbar. Förhoppningvis får vi även se "The Irishman" i en nära framtid. Marty har också planer på att adaptera den japanska boken "Silence" som kretsar kring två portugisiska präster som reser till japan under 1600-talet. Det har även pratats om en biopic om den legendariska sångaren Frank Sinatra en hel del, ett projekt som just nu verkar ganska svalt. Vi i Skandinavien kan också vara lite extra stolta över att Scorsese även tänkt filmatisera den norska författaren Jo Nesbøs bok "Snömannen" framöver.
När man läser om de här projekten och längtar efter varenda ett av dem kan det kännas som att allt ligger så fruktansvärt långt borta. Men vi får inte glömma att tiden går så oerhört fort, och om 10 år kanske vi sitter här och snackar om de här filmerna och hur de artade sig i sin färdiga form. Då är det en drös med nya projekt som Scorsese siktar på, projekt som känns alldeles för långt borta, c'est la vie (för oss inbitna filmnördar, that is).
