Nu är cirkusen igång igen, och inte den här gången heller hade man väntat sig något annat. När producenten Fredrik Wikström Nicastro i torsdags gick ut och avslöjade att en ny film med Jönssonligan i centrum snart sätts i produktion strömmade hatet iväg från tangentborden som på beställning. Det sågas, det suckas och det förutspås, allt efter en trött gammal mall som används om och om igen. När ska det ta slut? När ska folk inse att man skulle kunna kopiera deras transparenta standard-åsikt och applicera på valfritt filmprojekt som inte är 100 % baserat på ett originalmanus?
Ja, vi lever nu i en värld - i kölvattnet efter en massiv ekonomisk kris - där det hos filmbolagen siktas allra mest på "säkra kort", vilket resulterar i en hel del remakes, reboots och prequels. Frågan är om detta måste betyda att allt vad hög kvalitet heter är som bortblåst för all framtid och att allt är förlorat. Det är så det låter på många, vissa tycker att jorden tar ett steg närmare sin undergång varje gång det släpps en nyhet om en tveksam remake.
Jag förstår fullt och fast att man är ambivalent när man känner att det är något som fortfarande håller som görs om, eller att människor i vissa delar av världen bör bli bättre på att acceptera undertexter, det blir jag också. Men det här hatet, det mörka, heltäckande och nersvärtande hatet, var kommer det ifrån? Är det så himla svårt att ge någon en hygglig chans innan man vet hur något kommer bli? Det är nämligen en helt annan sak att vara tveksam och försiktig kring något än att totalt hyvla ner det till smulor innan en enda ynka filmruta är inspelad. Tänk om Josh Brolin briljerar ut Min-Sik Choi i "Oldboy"? Tänk om en gritty Jönssonligan-thriller visar sig vara precis vad svensk film behöver?
"Den perfekta stöten" heter den, och hur objektivt jag än försöker se på det hela så är det ett filmprojekt med potential. Nicastro och hans Tre Vänner har precis avrundat succétrilogin "Snabba Cash", den nya Charles (fenomenala Simon J. Berger) är en av Sveriges hetaste skådisar och vem vill inte se en svensk "Ocean's Eleven"? "Men varför blanda in vår kära Jönssonliga?" frågar sig en del då, varför inte göra något som står på egna ben? För det första är det så att regissören och "pitchern" Alain Darborg älskar karaktärerna i de äldre filmerna, och idén är sprungen ur dem, inte tvärtom. Det är alltså ingen billig eftertanke, utan en grundförutsättning för projektet redan från början. Sen finns det ju onekligen en intressant dynamik hos karaktärerna som man kan utnyttja, vi känner ju dem så himla väl. Vi vet att Charles vill bli kallad just Charles och inget annat, vi vet att Harry har stabil koll på sprängmedel och att Vanheden skulle kunna snacka bort döden om han så ville.
Men ändå sätter sig folk på tvären och avfärdar det här som en fruktansvärd idé redan på synopsisstadiet. En mer seriös Jönssonliga är fel, fel, fel och filmvärlden står återigen inför en oundviklig kollaps. Kan inte alla för en sekund bara försöka gräva bort den där svärtan och hatet, kanske finns det någon djupt där inne som dämpat försöker säga "är det inte lite spännande det här ändå?". Skulle det inte kunna vara fräscht med en mörkhyad Vanheden, en kvinnlig Rocky och en allmänt hårdare Jönssonliga? Vi lever i nya tider nu, 80-talet ligger långt bak i backspegeln och Gösta Ekman fyller 75 år nästa gång det serveras tårta. Kan vi inte bara bestämma oss för att gemensamt ge det här en chans?
Alla som fortfarande känner sig hatiska gentemot det här projektet kan väl ta sig en funderare kring vilken roll "Den perfekta stöten" egentligen spelar? Vad händer med de gamla älskade filmerna om den skulle visa sig vara katastrofalt dålig? Ingenting, absolut ingenting. Jorden kommer fortsätta rotera, solen kommer fortsätta skina och Björn Gustafsson kommer fortsätta säga "vilken jädra smäll" när DVD:n snurrar i spelaren. Denna formula fungerar också med valfri annan nyinspelning, vilken som helst, ursprungsprodukten finns kvar. Man kanske också skulle ta och betänka att "Varning för Jönssonligan" faktiskt är en remake av den danska 70-talsrullen "Olsen-bandens sidste bedrifter". Undrar vad danskarna tyckte om det i början av 80-talet?
Det är inte bara bitterheten mot just den här filmen som känns onödig heller, utan allt det som strömmar fram när det snackas om nya remakes eller reboots. Folk glömmer ständigt att filmer som "Scarface", "Casino Royale" och "The Departed" också är remakes, vilket är bevis på att resultatet kan bli fantastiskt. Något annat som glöms bort är hur många originalprojekt som fortfarande släpps varje år, om man tittar bortom mainstream-repertoaren så kan man hitta hur mycket som helst. Det är ju inte direkt så att man matas med remakes, prequels och reboots mot sin vilja. Hur man än vänder och vrider på det är det omöjligt att veta på förhand hur bra eller dåligt något är, så snälla låt oss alla bara tagga ner lite och ge folk en ärlig chans.
