Vi måste prata om Marvels nya "Luke Cage"

När vi för knappt en vecka sedan fick vi se den allra första trailern till "Iron Fist" slog det mig att Netflix/Marvel-storsatsningen "The Defenders" nu verkligen börjar närma sig på riktigt. Vi har hört snacket länge, om ett "The Avengers"-liknande koncept fast på tv-sidan, med superhjältarna Daredevil, Jessica Jones, Luke Cage och Iron Fist sida vid sida. Men nu börjar det bli konkret, det börjar bli verklighet.

Steg för steg har Marvel och Netflix presenterat karaktärerna för oss, först i fenomenala "Daredevil" - levererade på grymt hög nivå i båda säsongerna - och sedan i besvikelsen "Jessica Jones". I den sistnämnda fick vi också bekanta oss lite med den skottsäkra hjälten Luke Cage, som nu i år har fått en egen serie. Premissen med en hjälte med superstyrka och diamanthård hud kändes för mig som otroligt oinspirerad på förhand men jag bestämde mig för att plöja igenom den, främst på grund av att jag vill hänga med på "The Defenders"-tåget.

Jag kan börja med att säga att jag tyckte om serien, av flera olika anledningar. En av grejerna jag gillar mest är att det är en så pass politisk berättelse, att skaparen Cheo Hodari Coker och hela gänget bakom och framför kameran inte väjer för kontroversiella samhällsfrågor som just nu präglar USA. Symboliken kring en mörkhyad superhjälte med ständigt sönderskjuten - ibland av poliser - huvtröja är tydlig, och namn som Trayvon Martin känns aldrig långt borta. Detta intensifieras också av att den är så djupt rotad i Harlem och dess oändligt rika kultur, vilket ger serien en helt unik "touch" i den här genren.

Det speglas även i estetiken, som jag också gillade skarpt. Kontrasterna mellan de överdådiga klubbarna och skitiga gatorna är väldigt visuellt effektiva och den sköna musiken för tankarna till blaxploitation på bästa sätt. Då Luke är mer av en boxare och "brawler" än fullfjädrad ninja á la Daredevil så är actionscenerna inte lika spännande när det gäller koreografin, men de är onekligen kompetent utförda. Dörrar sparkas ner, väggar slås sönder, bilar krossas, kulor peppras från alla håll och kanter och granatgevär avfyras ett antal gånger. Det är inte bättre action men det är hårdare action, bokstavligen.  

Tyvärr tampas "Luke Cage" också med några massiva problem som särskilt i andra halvan drar ner kvaliteten så pass mycket att inte ens Wu-Tang Clan kan rädda den från ett ljummet medelbetyg. Jag tycker att det särskilt är två aspekter som gör att serien tråkigt nog sviker sin potential och reduceras till mellanmjölk i ett hav av så mycket vassare tv-underhållning. Nedan tänkte jag gå in lite mer i detalj på dessa svackor och utfärdar därmed en SPOILERVARNING för er som inte sett alla avsnitt ännu.

Simone Missick och Mike Colter i "Luke Cage".

Vad är grejen med att precis alla Marvel-serier på Netflix envist ska vara just 13 avsnitt? Antagligen handlar det om någon sorts kommersiell strategi som ska hålla kvar de tillfälliga tittarna förbi den första gratismånaden, men skapandemässigt börjar det bli riktigt problematiskt. Vissa serier - som första säsongen av "Daredevil" - håller för så pass många timmar story, medan det i andra - exempelvis "Jessica Jones" - blir så smärtsamt uppenbart att den består av lika mycket luft som handling. 

"Luke Cage" hamnar dessvärre i den senare kategorin, och hade tveklöst funkat bättre som 8-10 avsnitt. Det trampas onekligen mycket vatten på flera ställen i serien, och tempot är väldigt ojämnt i majoriteten av avsnitten. Många av mina absoluta favoritserier är serier som vågar ta tid på sig, så det är jag helt öppen för, men det finns en betydande skillnad mellan långsamt tempo och medveten fördröjning och utfyllnad. Längden gör också att actionscenerna känns bleka och repetitiva mot slutet, vilket kraftigt underminerar det som ska vara seriens klimax. 

Netflix har visat vägen när det gäller friheten med de enskilda avsnittens speltid, då de är allt från 45-65 minuter långa. Skaparna bakom Netflix-serier behöver inte bry sig om en viss förbestämd lucka i tv-tablån, utan avsnitten klipps helt och hållet utefter informationen som ska förmedlas. Precis så borde det också resoneras kring antalet avsnitt känner jag, för inte heller där behöver en flexibel distributör som Netflix vara låsta vid en viss siffra. Det vore så mycket bättre om skaparna bakom serierna fick välja precis hur många avsnitt de behöver för att berätta sin historia på så effektivt sätt som möjligt.

Som tur är börjar det gå åt rätt håll på den fronten nu, då serier som "Stranger Things" och "Easy" fick åtta avsnitt istället för 13 i sina första säsonger. Ett annat tecken på det är att den andra säsongen av "Bloodline" fick tio avsnitt trots att första säsongen rullade ut 13. Det allra mest lovande exemplet är dock att "The Defenders" trevligt nog nöjer sig med åtta avsnitt, vilket för mig känns som helt rätt väg att gå. 

Längden på säsongen gör också att Cheo Hodari Coker och hans team tyckte det kändes nödvändigt att bygga storyn kring två olika skurkar, Mahershala Alis "Cottonmouth" och Erik LaRay Harveys "Diamondback". Precis i "halvtid" fimpas den förstnämnda och fokus flyttas över till nästa person, vilket inte i sig är helt omöjligt att lyckas med. I säsong två av "Daredevil" gjordes en liknande grej med The Punisher och The Hand som fungerade riktigt bra. 

I "Luke Cage" fungerar det tyvärr inte alls och blir istället seriens enskilt största svaghet. Kort sagt så är Mahershala Ali den viktigaste spelaren i hela serien och hans karismatiska men samtidigt iskalla rolltolkning kan lätt mäta sig med både Wilson Fisk ("Daredevil") och Kilgrave ("Jessica Jones"). Det är verkligen en ren fröjd att se honom ta sig an Cage och ju mer man får veta om karaktärens bakgrund, desto mer intressant blir han. Tråkigt nog köttas han till döds med ett mikrofonstativ just när han har nått ytterligare en nivå komplexitet.

Det är lite av ett vågat "Psycho"-move, och jag respekterar verkligen det, men det nya blodet som kommer in måste hålla lika hög kvalitet - om inte högre - om det ska lyckas. Så blir det inte. Diamondback visar sig nämligen vara en mycket tråkigare, mer enformig och i princip helt onyanserad skurk som inte ens LaRay Harvey kan göra något vettigt med. Cottonmouths ambitioner och taktiska tänk byts ut mot den hämnddrivna (fantasifullt...) Diamondback som vill möta Cage "i ringen" istället för intellektuellt. Vem i hela friden tyckte att det var en bra idé? Dessutom bränner man också helt den fascinerande dynamiken mellan Cottonmouth och Alfre Woodards karaktär Mariah. 

Upplägget borde ha varit tvärtom, den buffliga Diamondback och hans tråkiga militära plan (som vi har sett tusen gånger tidigare) borde ha varit först ut och den mer finlirande Cottonmouth borde ha varit den som fick regera i andra halvan. Då hade man i alla fall avslutat på topp och vi tittare hade lämnat serien med en mycket mer positiv känsla i kroppen. För att återkoppla till det tidigare problemet; i den allra bästa av världar hade den här första säsongen varit åtta avsnitt lång och Diamondback hade då inte behövts över huvud taget.