Innan Gyllene Tider fanns Grape Rock. Grape Rock bildades 1977, av Per Gessle och Mats "MP" Persson. Senare fick de sällskap av Micke “Syd” Andersson och Janne Carlsson, och bandet bytte namn till Gyllene Tider.
Janne Carlsson. Det är inget namn du brukar höra när det snackas om Gyllene Tider, va?
1978 spelade den nybildade gruppen in en EP som skickades till skivbolagen i jakten på skivkontraktet. Året efter, 1979, sparkades Carlsson ur gruppen på ett något oschysst sätt och ersattes av Anders Herrlin. Göran Fritzon tillkom och Gyllene Tider som vi känner dem idag solidifierades.
När rollistan till filmen “Sommartider” offentliggjordes blev jag besviken och irriterad över att Janne Carlssons namn fattades. Att hans del av historien inte skulle berättas. För sparkandet vore bra dramatik och dessutom förtjänar Carlsson lite upprättelse.
Per Gessle och Janne Carlsson drog nämligen inte jämnt. Två starka viljor som ville olika saker musikaliskt. Dessutom ville inte Janne satsa på bandet lika mycket som Per. Så den konflikträdde Gessle hoppade av Gyllene Tider och startade istället Hjärtekrossarna (efter Tom Pettys kompband The Heartbreakers) med Anders Herrlin. Efter en fest hoppade MP över till det nya bandet, som tog tillbaka namnet Gyllene Tider.
Ingen berättade för Janne Carlsson, som istället fick reda på det av en slump.
Det är inte så att det här har hållits hemligt genom åren, Per och bandet har varit öppna med hur det gick till. Det är omskrivet i åtminstone två biografier, men det är aldrig någon stor del av berättelsen om Gyllene Tider och jag såg verkligen fram emot att se det skildras i “Sommartider”. Jag trodde det skulle bidra till min sågning av filmen.
Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Det hjälper nog att filmens tagline specifikt nämner att det är den “nästan” sanna historien om Gyllene Tider. Det är tydligt att man ville fånga en epok, en känsla. Att man ville göra filmen om myten om Gyllene Tider.
Och det fungerar. Det är nästan löjligt effektivt. Jag hade mina murar uppe och ville tycka illa om filmen, men soundtrackets första toner började knappt spela innan jag satt där och stampade takten. “Sommartider” träffade mig rätt i hjärtat, lika hårt som en riktigt bra popsång.
Så jag antar att det där med sanningshalten inte var så viktigt. Trots allt. Åtminstone inte i det här fallet.
Egentligen tror jag det finns exempel där det absolut är viktigt att man håller en hög sanningshalt. Där förvrängningar kan skada. Men i en sommarvarm och charmig musikfilm om ett stort litet popband från en liten ort på västkusten? Nej, inte direkt.
Missförstå mig inte. Jag hade fortfarande velat se Janne Carlssons tid i Gyllene Tider skildras, och jag tycker fortfarande att han förtjänar upprättelse i bandets historia. Men jag accepterar att hans historia inte passade in i den versionen av filmen som vi fick.
Och det är helt okej.
