10 tokhyllade filmer som jag bara inte tål

Ibland slår det slint i huvudet på recensenten och en åsiktsförgiftning tar vid och sprider sig genom den globala kritikerkåren som ett virus. Resultatet blir en betygsinflation.

 

Här är 10 tokhyllade som jag bara inte tål.

 

 

 

Denna berättelse om en ensam, stum vaktmästare (Sally Hawkins), som ingår relation med ett märkligt blötdjur på en hemlig forskningsanläggning, skryter med oblyga 92 procent på Rotten Tomatoes. Som om inte det vore nog, knep filmen dessutom fyra statyetter på Oscarsgalan 2018 (av 13 nomineringar): bästa produktionsdesign, bästa originalmusik, bästa regi, och bästa film?! Sällan har akademin träffat så fel.

 

Har du inte sett filmen får du hålla andan – visuellt besatte Guillermo del Toros film simmar i ett hav av övertro på den egna förmågan, drunknar i förvirring och förblir en flytande röra som aldrig tar form. I två timmar får du som tittare vada genom slitna fraser och schabloner. Ta ett djupt andetag.

 

 

 

”Birdman” är utmattande, pretentiös och ett förstklassigt exempel på hur tekniskt överintresserade regissörer riskerar tappa bort handlingen i ett hav av lockande teknikflexar.

 

Filmen genomträngs av en stöddig självsäkerhet som nästan går att ta på. Alejandro G. Iñárritu vill så mycket, men lyckas med så pinsamt lite. De konstant bankande trummorna (eller vad det nu är för störigt instrument), den envisa kameran som inte klipper bort en enda gång och de kaotiska scenerna där människor flänger höger och vänster ger hög puls – men på ett dåligt sätt. Med sin titta-hur-unik-jag-är-mentalitet är filmen en enerverande prövning, inte underhållning, en abstrakt målning där färgerna flyter i stället för att forma.

 

”Birdman” knep den stora statyetten på Oscarsgalan 2015 för bästa film från mer välförtjänta produktioner som ”The Imitation Game” och ”The Theory of Everything”. Det är för mig bortom förståndet. Att vara annorlunda är inte alltid bra.

 

 

 

Leonardo DiCaprio fick så till slut sin Oscar i Iñárritus andra besvikelse på listan: ”The Revenant”.

Efter att ha blivit sönderbiten av en grizzlybjörn och lämnad att dö av sina kumpaner, går pälsjägaren Hugh Glass på en två och en halv timmes hämndresa. Han färdas över karga och kalla vildmarker, övernattar i hästkadaver och duckar pilar från Arikara- och Pawnee-indianer för att komma åt antagonisten John Fitzgerald (Tom Hardy).

Premissen är löftesrik, men resultatet kyligt och platt. Det är en hämndsaga-möter-överlevnadsberättelse i det mest endimensionella av format.

 

 

 

”The Killing of a Sacred Deer” är en av de tristaste filmerna jag någonsin sett. Filmen rör sig som en snigel, ser noggrant till att lämna ett illaluktande slemspår för dig att må illa i, bjuder på ett ocensurerat och chockerande våld som är allt annat än rättfärdigat och blir aldrig värd din tid.

 

Filmen är mörk och svårtydd, en gammal fabel i modern miljö, en feel-bad film i experimentell regi av greken Yorgos Lanthimos. Denna film tål jag bara inte.

 

 

 

”The Northman” är en våldsam soppa med lemlästningar och halshuggningar, rapningar och fisar, skrikande och vrålande vikingar, vars karaktärer är muskulösa, balla och orädda, men helt tömda på mänsklighet.

Robert Eggers försöker i ”The Northman” uppjagat och envist visualisera vikingarnas fantastiska och fundamentala trosföreställningar. Eggers omtalade research-besatthet gör att filmen blir symboliskt överladdad, barnsligt förutsägbar och narrativt spikrak. Ser du trailern har du i princip sett filmen.

Gör så, se trailern så slipper du se filmen.

 

 

 

Ett personligt hatobjekt här. Med hjälp av fem vandrande dunderklyschor försöker man förmedla det mest grundläggande av budskap – att under våra olikheter finns det mycket som förenar oss. Och man gör det lika tydligt och rättfram som om en förskolelärare skulle säga det till barn i ring. Det finns liksom ingenting unikt med denna film som så många gärna vill tro. Jag begriper verkligen inte charmen och rosorna som den tilldelats i decennier.

Jag skrattade en gång under filmen – när läraren Vernon misslyckas hålla upp en dörr med en stol – annars vred jag mig i våndor. Och när Simple Minds sjunger över eftertexterna är jag lättad; en och en halv timma har känts som fjorton och jag är äntligen fri.

 

 

 

Clownkostymen är snygg och Bill Skarsgård bär den bra. Men där någonstans slutar bravaderna.

Dialogen svider i öronen och karaktärerna är otrovärdiga och överdrivna. Det finns ingen människa någonsin – alltså ingen – som betett sig som ungarna i The Losers Club. Filmen är löjlig, inte läskig. Det läskigaste i filmen är den skoningslösa mobbningen som den så sadistiskt porträtterar.

Summa summarum: kloakclownen dök upp och skrämde ett fåtal 2017, sedan kröp han tillbaka, tittade fram igen två år senare och skrämde då ingen alls.

 

 

 

Kanske fyrahundra gånger har jag diskuterat Quentin Tarantinos ”Once Upon a Time in Hollywood” med nära och kära. Det verkar finnas två grupperingar i frågan om filmens kvalitet. Det finns de som tycker att filmen är grym och galet underhållande. Dessa tenderar också vara de som höjer alla Tarantinos filmer till fläckfria femmor. Sen har vi de som likt mig menar att det inte finns några minnesvärda stunder att hämta alls.

Jag köper inte att ”Once Upon a Time in Hollywood” skulle vara något annat än en svag tvåa på en femgradig betygsskala. Här tappade Tarantino verkligen greppet. 86 % på Rotten Tomatoes är för mig en absurd inflation och bortom förståndet.

 

 

 

James Camerons lovsjungna, svindyra Avatar-filmer är ett enda stort luftslott. Med hjälp av en sällan skådad mastodontbudget har James Cameron lyckats lura en hel värld att dessa filmer är bra bara för att de är vackra att titta på. Jag struntar väl fullständigt i om typsnittet i boken är snyggt; jag bryr mig om vad som faktiskt står i texten.

Jag skiter i Pandora-djungelns lyster, hur vattnet skimrar i solen eller hur de blåa avatarerna ser verkligare ut än min egen spegelbild – om manuset är kasst. Och det är det tyvärr. Pandora är vackert men tomt på innehåll.

 

 

 

Den första filmen om Martin Beck spelades in 1967, då med Keve Hjelm som huvudrollsinnehavare. Sedan dess har man fortsatt producera filmer om den fiktive poliskommissarien i en takt som nästan skrämmer. I skrivande stund finns det 58 filmer och ingen anledning att tro att det skulle upphöra inom den överskådliga framtiden. Eller någonsin.

 

”Beck”-filmerna är älskade av svenska folket, en för många given del i den svenska kulturkanon. Personligen tycker jag projektet blivit till lite av ett svenskt Marvel-syndrom; man slarvar med produktionen, lutar sig bekvämt mot den existerande gruppen fans och upprepar sig själv år efter år. Man gör inte någonting nytt, bara det gamla om och om igen. Martin Beck är utrustad med den starkaste krockkudden någonsin; han överlever allt och listar ut allt. Vad är egentligen spännande?

Ibland hatar jag mig själv för det, men jag har så attans svårt för ”Beck”.