Topp 10: Bästa svenska filmerna från 2014

Romantisk komedi med drag av "Om en pojke". Från ingenstans kom det här söta dramat, sommarens enda svenska biofilm, där scen efter scen överraskar med att vara oväntat knasig. Har man väl insett att allt är inspelat på Island går det inte riktigt att sluta tänka på det, men de färgstarka miljöerna tillför enormt mycket. En slags känsla av teaterkuliss dit karaktärerna flyr från sina grå liv och in i värmen, där kaffe och en värmande kram alltid väntar. Ja, den ligger sist på listan men är nog filmen som mest behöver en push då det var varit väldigt tyst om "Hemma". Se den! 

Tack gode Gud. Ni anar inte hur mycket svenska dokumentärer jag sett i år, som alla ser ut och låter exakt likadant. En skakig kamera, dåligt ljud, en "personlig" historia som endast filmskaparnas mamma brydde sig om att se på bio. Mitt i detta kommer en housedundrande och musikvideo-stilig film om Swedish House Mafia och visar att det går att göra svensk dokumentär med lite jävla ambitioner. Man behöver heller vara ett fan av vare sig musiken eller bandet för att fångas av historien bakom superexporten. 

Det gör inget att Roy Andersson ger oss samma film en tredje gång. Eller att han sedan rantar på svenska filmkritiker för att de delade ut fyror och inte femmor. Det är bara gulligt, Roy, och vi gillar dig ändå. För mig är "En duva" den film i trilogin jag gillade bäst, kanske har jag äntligen lärt mig att uppskatta den mörka humorn i - och inte minst det enorma hantverket bakom - var och en av de 40-nånting scenerna. Men, han kunde lätt ha kapat en halvtimme utan att någon saknade den. 

Tro det eller ej, jag är uppväxt helt utan att världens starkaste björn haft något avtryck på min barndom. Ska därför inte uttala mig om huruvida "Bamse och Tjuvstaden" förvaltar arvet väl, eller hur den står sig mot tidigare filmatiseringar. Men det var klart en trevlig bekantskap och, även om man inte är mitt i målgruppen, är det en film som har allt en barnfilm ska ha: humor, spänning, budskap och galenskap i en lagom mix. Kul för övrigt - den mest sedda svenska biofilmen i år (!), men det säger kanske mer om bristen på sevärd vuxenfilm?

Okej, sevärd vuxenfilm fanns det trots allt. Kanske brast det bara i marknadsföringen eller något annat. Regidebuterande Karin Fahléns "Stockholm Stories", en "Short Cuts"-inspirerad historia med flera sammanvävda berättelser från huvudstaden, har ett välkomponerat manus och riktigt starka rollfigurer. Det handlar om kärlek och ensamhet i storstan baserat på Jonas Karlssons noveller. Man känner igen sig, skrattar och lider med de sex huvudpersonerna, och filmnörden i mig bara älskar hur kameran har fångat Stockholm.

En av de sista svenska filmer jag såg i år visade sig också vara en av de härligaste. Familjefilmen "Tjuvarnas jul - Trollkarlens hemlighet" bygger vidare på Julkalendern från häromåret, om flickan Charlie och hennes pappa som leker Robin Hood i juletid. Med mycket inspiration från både Dickens sagor och mer moderna "Harry Potter"- och "Narnia"-filmer skapar man en förtrollande värld. Att själva familjedramat och känslorna ändå får ett så stort utrymme, och känns så starkt, är också inget mindre än magiskt. 

Mer familjedrama där döttrar och pappor försöker hitta varann. Här är det Vera Vitali, som förskolelärare på smällen, som inser att hon aldrig fått lära känna farsan. Hon letar upp honom, han har just tappat minnet, det är som öppet för diverse tokigheter - men icke. Regissör Ulf Malmros tar paus från sina värmländska komedier för att tala allvar en stund. "Min så kallade pappa" är en rörande och varm film med ruskigt bra skådespeleri, från huvudrollerna Vitali ("Monica Z") och Michael Nyqvist ner till minsta biroll.

Swosh under radarn sa det, när Andreas Öhmans ("Bitchkram") nya film smögs upp på bio och sedan SVT Play. Fördelen är att du inte behöver vänta längre än några sekunder om du vill se en av årets bästa filmer, här och nu, helt gratis. Lisa Henni och Martin Wallström spelar Lisa och Martin (ser ni vad de gjorde där?), ett kärlekspar på New York-resa där förhållandet sätts på prov. Tack vare mycket improvisation och fria tyglar känns tonen mer äkta och träffande än det mesta på bio under året. De enda relationskrisande turisterna du egentligen behöver se.

I en otacksam tid när hundratusentals svenskar vallfärdade till "Hundraåringen" släpptes det här årets bästa svenska komedi. En äkta feelgoodrulle från topp till tå. "Masjävlar"-regissören Maria Blom presenterar Disa, en sjuksköterska i Falun som just fått veta att exet ska gifta om sig. "Bridget Jones dagbok" på svenska, med en sån där skönt vanlig huvudperson som sällan får vara filmhjälte. Maria Sid i huvudrollen är dock inget mindre än outstanding. 

Svag som jag är för kärlekshistorier som känns i magen, fastnade jag för Göteborg Film Festivals invigningsfilm av modige filmpoeten Ester Martin Bergsmark. En queer love story som introducerar oss för skådespelarfynden Saga Becker och Iggy Malmborg - här som Sebastian och Andreas, två vilsna själar som hittar varann mot alla odds. Som jag skrev i min recension: "I "Nånting måste gå sönder", en naturlig kompanjon till "Pojktanten", öppnas än en gång dörren till en värld av de utstötta, kärlekstörstande, och de som kämpar mot könsnormerna. Och det är vackert där."

Turist - Det vore tjänstefel att inte omnämna Ruben Östlunds relationsdrama. Men tyvärr, i topp-10-listan finns ingen plats för en så överskattad och tunn film. Man får dock ha respekt för det enorma intryck som "Turist" har lämnat på världen under året, och jag håller såklart på att Sverige tar sig hela vägen till Oscarsgalan. 

Gentlemen - Årets dyraste och tekniskt sett mest ambitiösa svenska film. Det är alltid en njutning att kliva in i Mikael Marcimains miljöer och epoker, noggrannt återskapade för närmare 100 miljoner kronor. Skådespelarna är inte oväntat top-notch men de ofokuserade, löst sammanvävda berättelserna grep aldrig tag i mig.

Micke & Veronica - Julens klapp från SF Bio till er alla lär bli en publikdragare. Det är en charmig romkom med vuxna karaktärer och vuxna problem i fokus, och flera skratt som inte bygger på ramla-och-slå-sig-scener (jag tittar på dig, Sune!). Vi är inte bortskämda med David Hellenius eller Izabella Scorupco på bioduken, men det är birollerna som stjäl showen.