De 10 bästa skräckfilmerna från 2021

Efter ett knapert filmår 2020 på grund av anledningar vi alla är väl medvetna om så började biograferna äntligen öppna igen och vi kunde glädjas åt ett bredare filmutbud, även inom skräckgenren. Vi såg återkomster av populära franchises som ”Halloween Kills”, ”Spiral”, ”Wrong Turn” och ”The Conjuring 3”. Men som så ofta är årets bästa skräckfilmer ofta av den smalare indiesorten, tillsammans med några mer kommersiella sevärdheter. (Som vanligt går vi efter svenska premiärdatum.)

 

 

En sjuk, ensamstående mamma (Peri Baumeister) och hennes unga son (Carl Anton Koch) ska flyga till en behandling men planerna ändras när terrorister kapar flygplanet. Vad de inte vet - eller väntat sig - är att mamman har en blodig hemlighet som är myckert värre än något skjutvapen... Brittisk/tysk kombination av action och vampyrfilm med rå, brutal attityd och gott om blodiga effekter. Adrenalinfylld spänning som även beror med finstämt drama om relationen mellan mamman och hennes son.

 

 

 

James Wan, som skapat några av vår tids mest populära skräckfilmer, återvänder till genren med bravur. Det här smörgåsbordet av välbekanta ingredienser lyckas få klyschor att kännas fräscha och oförutsägbara med en rad vilda twistar. Annabelle Wallis är dessutom en utmärkt skräckhjältinna i rollen som en kvinna förföljd av någon - eller något - hotfullt som effektivt eliminerar birollerna. Festlig, snyggt paketerat underhållning är en härlig gåva till genrens blodtörstigaste fans.

 

 

 

Idén om hjärntvättade lönnmördare sätts på sin spets i den här vassa, obehagliga och mörka science fiction-thrillern. I en alternativ värld använder sig ett företag av en speciell teknik där deras utsända torpeder övertar kroppen till ett uttänkt offers närstående - men vad händer om någon återfår medvetandet? Regissören Brandon Cronenberg visar återigen (efter debuten ”Antiviral”) att han ärvt pappa Davids talang men har samtidigt en egen, unik stil som bådar gott för genrens framtid.

 

 

 

John Krasinski följer upp sin oväntat framgångsrika och sevärda monsterskräckis med en snäppet överlägsen uppföljare som fortsätter följa en apokalyptisk värld med ljudkänsliga rymdmonster. Denna gång slår numera änkan och ensamstående mamman Evelyn (Emily Blunt) och hennes barn följe med en annan överlevare (Cillian Murphy). Det blir många intensiva, svettiga ögonblick i bästa ”Aliens”/”Jurassic Park”-stil varvade med finstämda dramatiska ögonblick, som lyfts av trovärdiga skådespelare.

 

 

 

Förväntningarna var höga på den spirituella uppföljaren till Clive Barker-klassikern från 1992 men ”Little Woods”-regissören Nia DaCosta och producenten Jordan Peele levererade. En slasher med hjärna som vågar kombinera blodigt våld med samhällskritiska budskap om rasism i såväl samhälle som konstvärlden. Yahya Abdul-Mateen II är dessutom utmärkt i huvudrollen som en konstnär vars vägar krossas med den mytomspunne titelfiguren. En unik rysare som tar oförutsägbara, inspirerade vägar för att utveckla originalfilmens mytologi.

 

 

 

Fans av kommersiell Hollywood-film, håll er undan - här är det hejdlös lågbudgetsplatter för hela om än lilla slanten som gäller! En kanadensisk skräckkomedi som med sitt bisarra ultravåld och barnsliga humor liknar en Troma-film från 1980-talet av typen ”The Toxic Avenger”. En ondskefull utomjording landar på Jorden med syfte att förinta mänskligheten - innan två unga syskon får kontroll över honom. Galna infall, musikaliska inslag, härligt billiga praktiska effekter och Power Rangers-liknande skurkar. Det är vilt kaos som vägrar ta sig själv på allvar, fullt av energi och glimt i ögat.

 

 

 

Gripande såväl som skrämmande pärla från Australien, en kompetent skildring av ålderdom och döden som lurar bakom hörnet för oss alla. Vi följer tre generationer kvinnor som tillsammans kämpar mot den sjukdom - demens - som drabbat den äldre matriarken (Robyn Nevin) i trion. Hennes dotter (Emily Mortimer) besöker moderns hem när denne rapporteras försvunnen, tillsammans med sin egen tonårsdotter (Bella Heathcote). När den äldre kvinnan väl dyker upp är hon inte sig lik. Nedtonat spel av de tre starka huvudrollsinnehavarna, intelligent manus av lovande långfilmsdebutanterna Natalie Erika James (även regi) och Christian White), otäck stämning och effektiv twist i slutet.

 

 

 

En av de mer anonyma men desto mer sevärda titlarna på listan. En rysare med brist på kända namn och en handling mestadels centrerad kring ett äldre pars hus i ett förortsområde lockar kanske inte de blodtörstigaste skräckfansen... Men det är förvånansvärt skrämmande spänning om ett par som går så långt att kontakta Satan för att återuppväcka sitt döda barnbarn. Regissören Justin G. Dyck (vars meritlista främst består av romantiska julkomedier!) vaggar kittlande oförutsägbart mellan övernaturligt och ”Lida”-liknande terror medan birollsveteranerna Sheila McCarthy och Julian Richings får chansen att glänsa i välutvecklade huvudroller.

 

 

 

Filmatiseringen av R.L. Stines bokserie gav oss inte bara en utan tre fina Netflix-slashers snyggt paketerade samman likt en miniserie. De tre filmerna utspelar sig under olika årtionden (1994, 1978 och 1666 respektive) men binds samman av småstaden Shadyville där det ser ut som om en hämndlysten, avrättad häxas ande förvandlar diverse invånare till psykotiska mördare. Eller? En modern trilogi med såväl lesbiska, stereotypbefriade hjältinnor som subtila politiska kommentarer. Men samtidigt bjudets det på gott om referenser, stämning och blodiga mord i stil med klassiker som ”Scream” och ”Fredagen den 13:e”.

 

 

 

Edgar Wrights comeback inom skräckgenren för första gången sedan debuten ”Shaun of the Dead” var en välkommen överraskning - men inte heller den typ av film vi väntade oss. Här var det retrokänsla och ljuvlig déjà vu av bästa sort när vi kastas tillbaka till 1960-talets svängiga London via en ung, naiv kläddesignsstudent (Thomasin McKenzie, som även upplevde annan typ av skräck i ”Old”). I sina drömmar börjar hon följa en ambitiös sångerska (Anya Taylor-Joy) som inspirerar och förför - innan ruttna omständigheter förvandlar allt till mardrömmar som sakta sipprar in i verkligheten. Med läckra färger, häftigt foto, kul twistar, kanske årets bästa soundtrack och suveräna insatser från de två stjärnorna så ger Wright oss en spännande, personlig hyllning till Dario Argentos gamla giallo-thrillers.