Här är dock några för ovanlighetens skull lyckade remakes som i vissa fall blivit lika om inte mer klassiska än filmen de bygger på.
Scarface (1983) – Scarface: Chicagos siste gangster (1932)
Brian De Palmas gangsterremake med Al Pacino i en av sina mest ikoniska roller blev en sådan enorm kultfilm att det lilla originalet nästan hamnade i glömska. Manuset, av Oliver Stone, ändrade platsen för huvudkaraktären Tony Montanas historia från italienska maffian till kubanska knarkindustrin i Miami och med det följde en handfull klassiska repliker och scener.
7 vågade livet (1960) – De sju samurajerna (1954)
Ska man göra en nyversion av en älskad klassiker som Akira Kurosawas original så bör man göra det som i denna ovanligt lyckade remake – ta ursprungskonceptet och försätta historien i en annan tid och plats. En i sig så klassisk västern att Yul Brynners svartklädda cowboy blev modellen för robotcowboyen i science fiction-filmen ”Westworld” och Elmer Bernsteins musik användes i Marlboro-reklamer.
The Thing (1982) – Fantomen från Mars (1951)
John Carpenters science fiction-skräckis har inte mycket att göra med det uppriktigt sagt lite tama originalet men filmen, som kom under regissörens storhetstid med hans favoritstjärna Kurt Russell i huvudrollen, blev en av genrens mest älskade med minnesvärt kladdiga effekter. Räknas, tillsammans med ”Flykten från New York” och ”Alla helgons blodiga natt”, som en av Carpenters bästa och i den sistnämnda filmen inkluderade han faktiskt klipp från originalet.
The Departed (2006) – Infernal Affairs (2002)
Att göra en amerikansk version på en fyra år gammal, asiatisk kultfilm känns kanske inte som någon höjdaridé (ta majoriteten av Hollywood-remakes efter asiatiska rysare). Men i händerna på Martin Scorsese och toppnamn som DiCaprio, Damon och Nicholson i rollerna så blev det tung, Oscarsbelönad polisthriller som liksom många av Scorseses remakes lyckas stå på egna ben.
True Grit (2010) – De sammanbitna (1969)
Det krävs oförutsägbara radarparet bröderna Coen för att våga sig på en nyversion av en klassiker av denna kaliber. Och det krävs en skådespelare som Jeff Bridges för att lyckas överglänsa John Waynes Oscarsbelönade insats. Kombinationen av talanger resulterade i en ovanligt ödmjuk och traditionell västern som även innebar genombrottet för tonåriga stjärnan Hailee Steinfeld.
Flugan (1986) – Flugan (1958)
Där originalet med Vincent Price var mer charmig än skrämmande (inklusive den berömda slutscenen med repliken ”Help me, help me”) så vräkte äckelmästaren David Cronenberg på med slem, kladd och blod i den populära remaken. Filmen begåvades dock även med intelligens, humor och en söt kärlekshistoria mellan riktiga paret Jeff Goldblum och Geena Davis, och tillhör Cronenbergs bästa.
Dawn of the Dead (2004) – Dawn of the Dead (1978)
Reklamfilmsregissören Zack Snyder struntade lite i det faktum att lågbudgetoriginalet var en uppföljare till George Romeros zombieklassiker ”Night of the Living Dead” och skippade den politiska satiren till förmån för blod, action och avslitna kroppsdelar. Och visst funkade det. Bonus för att skådespelare från 70-talsversionen, inklusive makeupartisten Tom Savini, gör cameos.
Mannen som visste för mycket (1956) - Mannen som visste för mycket (1934)
En unik remake på listan då Alfred Hitchcock valde att själva spela in en ny version av sin egen film. Thrillern, med James Stewart och Doris Day som paret som snubblar över några mordplaner, blev minst lika uppskattad som originalet. Det gällde särskilt låten ”Que Sera, Sera” som blev en hit tack vare filmen.
Världsrymden anfaller (1978) - Världsrymden anfaller (1956)
Den antikommunistiska originalfilmen om utomjordingar som tar över världen genom att ersätta människor med kloner blev en av science fiction-genrens mest inflytesrika filmer men remaken med Donald Sutherland i huvudrollen var minst lika skrämmande. Slutscenen ger kalla kårar än idag och har man ögonen på skaft kan man skymta cameos av Don Siegel och Kevin McCarthy, regissören respektive stjärnan från 50-talsversionen.
Cape Fear (1991) – Farlig främling (1962)
Originalfilmen ansågs provocerande våldsam för sin tid men är med dagens mått rätt tam, speciellt i jämförelse med Martin Scorseses vrålsnygga remake med Robert De Niro som hämndlysten psykopat. Han fick sin sjätte Oscarsnominering för rollen, inför vilken han lyfte skrot för att bli pumpad ex-fånge. Återanvändning av Bernard Herrmanns musik och originalstjärnorna Gregory Peck, Robert Mitchum och Martin Balsam bidrog till glansen.
Bubblare: För en handfull dollar, Freaky Friday, Texas Chainsaw Massacre, Last House on the Left, Let Me In, Hairspray, Little Shop of Horrors, King Kong, The Ring, The Grudge, The Hills Have Eyes, Tre män & en baby, Piranha 3D, Ocean’s Eleven, Föräldrafällan, Rivierans guldgossar, Butch Cassidy och Sundance Kid, 3:10 to Yuma, Nosferatu – nattens vampyr, Farligt begär, Unga kvinnor, Ransom, Brudens far
Är originalet alltid bäst? Vilka remakes överträffar sin förlaga, enligt dig?
