Det vrålas av glädje i biosalongerna världen över och på sociala medier pratas det om "den bästa filmen om Spider-Man hittills". Hade det varit år 2004 och gällt Sam Raimis mästerliga "Spider-Man 2" så hade det funnits rimlighet i detta, men så är inte fallet. Nej, året är som bekant 2021 och det är bara "Spider-Man: No Way Home", den tredje delen i Jon Watts hyllade MCU-trilogi, som har landat.
(SPOILERVARNING för allt som följer nedan. Läs inte vidare om du inte har sett filmen.)
Filmen har en del höga toppar som även jag fastnade för i biosalongen. Zendayas bitiga sarkasm är fortsatt ljuvlig, att se Spidey-trion sida vid sida ingjuter oemotståndligt mysig nostalgi och vissa enskilda ögonblick (exempelvis Mays död eller när Andrew Garfields Spidey räddar MJ, en lika vemodig som vacker Gwen Stacy-referens) träffar oerhört hårt. Jag gillar även de vågade narrativa valen som görs mot slutet och hur de rör om rejält i grytan inför kommande filmer.
Med det sagt så kan "No Way Home" bara vara den bästa filmen om Spider-Man i en alternativ verklighet där det knappt finns några andra filmer med den vänliga New York-spindeln. Raimis "Spider-Man" (2002) och "Spider-Man 2" (2004), Marc Webbs "The Amazing Spider-Man" (2012), Jon Watts egna "Spider-Man: Homecoming" (2017) och "Spider-Man: Far From Home" (2019) samt den animerade succén "Spider-Man: Into the Spider-Verse" (2018) skulle nämligen behöva gå upp i rök.
Anledningarna till varför den för mig bara hamnar på listans sjundeplats (kanske till och med åttondeplats om man är lite generös mot "Spider-Man 3") i en hypotetisk Spidey-ranking är många men det är särskilt tre aspekter som stör mig.
Den ständiga CGI-soppan (och platta visuella stilen)
När Spider-Man inte ens kan ta på sig sin dräkt eller hoppa från en lyktstolpe till marken utan att vara CGI-animerad, då är det något som är allvarligt fel.
Samtliga tre av Jon Watts Spidey-filmer och majoriteten av filmerna i MCU har tyvärr det här problemet. Över tid har de gått allt mer mot någon sorts hybridform mellan live action och animerad film. De nästan helt datorgenererade scenerna med få praktiska "in camera"-element blir allt fler och även om visuella effekter blir bättre över tid så är de fortfarande milslångt från fotorealism, vilket gör att de sticker ut på sätt som drar ner helhetsintrycket. Särskilt i scener i starkt dagsljus kan det se riktigt gräsligt ut, som det exempelvis gör i den tidiga broattacken i "No Way Home" (det säger en hel del att Marvel släppte den rent ut sagt bedrövliga bilden ovan i promotionsyfte, Doc Ock ser ut som att han är målad i MS Paint).
Jag förstår att de mer kosmiska delarna av MCU måste luta sig väldigt mycket åt CGI-hållet ("Guardians of the Galaxy"-filmerna ser dock mycket bättre ut av någon oförklarlig Gunn-ledning) för att få till sina världar men Spider-Man? Nej. Det räcker med att ta en titt på Raimis filmer, Nolans "The Dark Knight"-trilogi eller Matt Reeves kommande "The Batman" för att se vilka visuella möjligheter det finns när man faktiskt FILMAR saker och ting. När Tobey Maguire mot slutet i "No Way Home" dyker upp i sin Spidey-dräkt (fortfarande den bästa hittills och fullkomligt krossar allt som har med trist nanotech att göra) drömmer man sig bort till bättre tider samtidigt som man våndas över att även han fick dassig CGI-puts så fort han satte en fot i MCU.
Ett överflöd av antagonister - när ska Hollywood lära sig?
När den vilt ojämna "Spider-Man 3" kom ut handlade mycket av kritiken om vilken dålig idé det är att klämma in tre(!) skurkar i en och samma film. "Håll min öl!" säger "No Way Home" och matar in Doc Ock, Green Goblin, Electro, Sandman och The Lizard. Det finns måhända sätt att få det upplägget att flyga men i det här fallet så är det blott en av antagonisterna som faktiskt fungerar, allas vår gröna älskling på bilden ovan. Naturkraften Willem Dafoe glidflyger cirklar runt alla andra i rollistan med sitt skådespel och känslan i kroppen närmar sig eufori när han är i bild.
Nivån på honom gör dock att de andra hoten bleknar till nästan fatal grad. Jamie Foxxs (som känns totalt ointresserad av att vara med i den här filmen) hopplöst oinspirerade Electro fungerade inte i "The Amazing Spider-Man 2" och gör inte det här heller, även om han får en välkommen designmässig makeover. "Snälla, jag vill inte förlora mina balla krafter" räcker inte som motivation. The Lizard och Sandman (Thomas Haden Church tycks vara inklippt från ett zoom-samtal!?) får absolut ingenting att göra och blir mest glorifierade statister och inte ens Alfred Molina lyckas göra något vidare avtryck med sin återkomst i Doc Ock-rollen. Det är materialet som sviker honom, för Molina är en enastående skådespelare och förra gången han axlade tentaklerna så föddes en av tidernas bästa filmskurkar.
J. Jonah Jameson ska vi inte ens tala om (jo, det ska vi). Det är småtrevligt att se J.K. Simmons reprisera rollen men... varför är han med? Jämför man med hur han används i Raimis filmer så är han en total "nothingburger" här och blir mest en symbol för den värsta sortens fan service, den som ekar tomt.
Doctor Strange och det trista quest-upplägget
Med risk för att stämplas som en "old man yells at clouds"-typ så ska jag nu konstatera att det var bättre förr. Spider-Man hör hemma på New Yorks bakgator och stoppar rån, överfall och enstaka större brott utförda av folk i flamboyanta dräkter. Efter intåget i MCU är den versionen av hjälten bara ett minne blott. Han har bekämpat rymdvarelser på andra planeter, räddat världen otaliga gånger och har en massa Tony Stark-teknologi som i princip gör honom till Iron Man 2.0.
Watts slingrar sig runt de problemen på mestadels lyckade sätt i både "Homecoming" och "Far From Home" (resan i Europa är ett bra grepp!) och som biroll i "Avengers: Infinity War" (2018) och "Avengers: Endgame" (2019) gör sig Spidey bra, men i "No Way Home" blir problemen påtagliga och det största stavas Doctor Strange. Efter att nyligen ha sett "The Power of the Dog" känns det som att Benedict Cumberbatch går på halvfart (max) i rollen som före detta "sorcerer supreme" men framför allt tycker jag att karaktärens medverkan tynger ner hela berättelsen.
Visst, det behövs någon lämplig väg in i multiverse-story men i nuvarande form håller det inte. Strange är för närvarande (Raimi kanske kan råda bot på det i nästa års "Doctor Strange in the Multiverse of Madness") en av de mindre intressanta figurerna i MCU-startfältet och kombinationen av hans värld och Spideys värld är minst sagt disharmonisk. Trollformler som spårar ur, "spegeldimensionen" och sprickor i tid och rum känns helt enkelt inte Spider-Man. Dessutom är det quest-liknande upplägget i filmens svaga första halva där Spidey ska lokalisera, fånga och "bota" platt skurk efter platt skurk bedövande enformigt.
Med tanke på hur filmen avrundar, med en ensam Peter Parker i en halvrisig lägenhet och med hemmasydd dräkt (som tyvärr också skildras med styltiga visuella effekter i slutklämmen av filmen) finns det dock hopp för framtiden!
Vad tyckte du om "Spider-Man: No Way Home"? Tyck till i kommentarerna nedan!
