10 underskattade uppföljare som får oförtjänt mycket hat

Det kan inte vara lätt att vara uppföljare. De som tryggt återanvänder samma mall kallas själlösa kopior, de som vågat banar ny väg anses ofta svika fansen och förväntningarna som tidigare filmer har bäddat upp finns på plats långt innan en idé ens har kläckts.

Med tanke på hur kopiöst många snedskott till uppföljare det finns så är den något negativa klangen i ordet måhända befogad (eller åtminstone förståelig) men samtidigt finns det många som oförtjänt har fastnat i skuggan från sina föregångare, av en eller annan anledning. Nedan listar jag tio stycken som jag tycker är mycket bättre än sitt rykte - det är hög tid för upprättelse! 

 

 

 

Helt bortglömd i skuggan av sin tidlösa klassiker till föregångare. Det ödet förtjänar den inte, för även om den inte når riktigt lika högt så är det en värdig, inspirerad och grymt spännande fortsättning på berättelsen om den råbarkade utredaren "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och hans livs case. Den här gången tar han upp jakten på titelns fransoser på deras hemmaplan, i Marseilles, där han går loss som en elefant i en porslinsbutik. Hackman är en av tidernas bästa skådespelare och scenerna där han skildrar drogabstinens (efter att ha blivit kidnappad och nerknarkad) tillhör hans finaste stunder. 

 

 

 

Av någon anledning buntas den här ofta ihop med misslyckade skräckuppföjare som "Exorcisten 2" och "Terror på Elm Street 2" och den hör verkligen inte hemma med det gänget. Alfred Hitchcocks original förblir såklart den starkare filmen men över 20 år efter att den kom ut lyckades Richard Franklin blåsa nytt liv i berättelsen om Norman Bates (Anthony Perkins) med bra balans mellan nytt och gammalt. Bates fördjupas som karaktär och vår bild av honom utmanas, samtidigt som den "mytologi" som Hitchcock (och författaren Robert Bloch) lade grunden för tas i vågade riktningar. 

 

 

 

Mike Flanagan får till ren magi här, på så många olika vis. Främst lyckas han med konststycket att göra en direkt fortsättning på Stanley Kubricks mästerverk "The Shining" (som Stephen King, författaren bakom förlagan, hatar) samtidigt som han omfamnar Kings varmare och mer optimistiska människosyn som präglar romanen "Doctor Sleep". Helt otroliga Overlook Hotel-scener varvas med en kittlande fördjupning av "shining"-konceptet som stundtals snuddar vid något som kan jämföras med X-Men. Det borde verkligen inte fungera, men det gör det. Särskilt den förlängda versionen är helt enastående. 

 

 

 

Den "sämsta" filmen i trilogin men likväl en fenomenal film. Som jag skrev i min analys av Francis Ford Coppolas lyckade nya "Coda"-omklippning så är detta trilogins Fredo, dess sladdis och svarta får, på gott och ont. Efter de felfria två föregångarna låg ribban omöjligt högt för den avslutande delen och folk har alltid knivarna framme när den diskuteras. Det är synd när den gör så mycket rätt. Vatikan-ploten är kanon, tematiken kring skuld är förkrossande och Pacinos prestation är den starkaste och mest hjärtskärande i hela sagan (scenerna han har med både Talia Shire och Diane Keaton är knockout-bra). 

 

 

 

Trots att den bränner av spektakulär actionscen efter spektakulär actionscen (klätter-öppningen! Chimera-heisten! Motorcykel-finalen!) så är många överens om att detta är den sämsta filmen i franchisen - dumheter! Som jag skrev i min recension när det begav sig så är detta en film som måste tas med en nypa salt och den som är på rätt humör får en ljuvlig upplevelse serverad. Den oemotståndliga John Woo-flärden (slow-mo och duvor i stora lass) fungerar finfint i Ethan Hunts värld, Hans Zimmers musik är ren gåshud och "Notorious"-storyn regerar. Platsar på topp tre M:I-filmer.

 

 

 

Det ska sägas direkt att den här hamnade på jumpoplatsen på min ranking av samtliga "Scream"-filmer men det är snarare en effekt av den oerhört höga lägstanivån i serien än en diss. Jämfört med ettan och tvåan gör tonen en oväntad u-sväng här och drar mer mot det komiska och absurda, vilket jag tycker fungerar. Likaså är Hollywood-settingen (och fokuset på en "Stab"-inspelning) väldigt lyckad och de nya karaktärerna som spelas av bland andra Roman Bridger och Parker Posey går direkt in bland favoriterna i serien. 

 

 

 

"Det är bara den första "Dirty Harry"-filmen som är något att ha" är en synpunkt som ofta vädras när Clint Eastwoods ikoniska snut diskuteras. Så känner inte jag. Samtliga är bra, mer eller mindre. I fallet "Sudden Impact" är det till och med så att den är uppe och nosar på att överträffa den första filmen. Storyn om en våldtagen kvinna som är ute efter blodig hämnd och Harrys ambivalens kring henne har mer djup än något annat i pentalogin. Dessutom är de uppskruvade noir-vibbarna helt underbara. Även "Dödsspelet" hade platsat på den här listan.  

 

 

 

Bättre än den första, så enkelt är det. Tiden som har passerat mellan de två filmerna och hanteringen av det enorma svek som Renton (Ewan McGregor) stod för i ettan gör att den här lyfter en bit över sin föregångare. Tematiken kring åldrande, ånger och en samtid som springer ifrån en slår också till hårdare än missbruksfokuset i den första. Att den tycktes försvinna från radarn lika snabbt som den kom och knappt diskuteras över huvud taget är en smärre tragedi. 

 

 

 

För de som hoppades på att Ridley Scott skulle styra skutan tillbaka mot de första "Alien"-filmerna blev "Alien: Covenant" ett enda stort "fuck you". Den luriga xenomorph-centrerade marknadsföringen fick oss att tro att det var ditåt han var på väg, men resultatet visade sig vara åt det polärt motsatta hållet. Istället för klaustrofobisk rymdskräck bjuds det på en biblisk och allt annat än subtil utforskning kring artificiell intelligens, gudar och deras skapelser. Det frö som såddes i den vilt ojämna "Prometheus" och dess karaktär David (Michael Fassbender) får helt enkelt blomma ut till fullo här, vilket enligt mig var helt rätt väg att gå. Synd att inte fler var med på (flöjt)noterna bara. 

 

 

 

Det perfekta exemplet på en "legacyquel" som både hyllar det "gamla" och banar ny väg utan att helt fastna i nostalgifällor. Jag har skrivit en längre text tidigare där jag djupdyker i varför den är så sorgligt underskattad men i kortare drag handlar det främst om att den vågar avvika och överraska, på bästa sätt. Hela filmen är ett vågat statement om hur många Matrix-fans hänger upp sig på balla slow motion-fajter och helt missar att kärnan i filmerna är kärleken mellan Neo (Keanu Reeves) och Trinity (Carrie-Anne Moss). I "Resurrections" lägger Lana Wachowski det primära fokuset där och skänker så mycket hjärta och själ till franchisen. Den näst bästa filmen av alla fyra och den överlägset varmaste i bunten.