Bland ikoniska slasher-långkörare som "Fredagen den 13:e", "Terror på Elm Street", "Motorsågsmassakern" och "Halloween" är det ändå "Scream"-filmerna som tar priset för mig.
Meta-aspekterna är oemotståndliga, Neve Campbells Sidney Prescott är (kanske) tidernas bästa "final girl" och grundkonceptet (den briljanta mixen av slasher och "whodunit"-mysterium) öppnar upp möjligheter som inget annat i genren har. Istället för att krysta fram hur Freddy eller Jason dyker upp för 53:e gången kan skaparna bakom "Scream"-filmerna introducera nya galningar bakom Ghostface-masken, nya motiv och hinkvis med nytt blod.
Så här över 25 år efter att första filmen kom ut och förändrade slashergenren för all framtid är franchisen lika pigg som alltid och nysläppta "Scream VI" har på många håll hyllats som en av de bättre sedan originalet. Hur tycker jag att den står sig jämfört med de tidigare fem? Nedan rangordnar jag samtliga från sämst (minst bra) till bäst.
(Eventuella spoilers för de fem första delarna i serien följer, men "Scream VI" förblir ospoilad).
Meta-aspekterna är oemotståndliga, Neve Campbells Sidney Prescott är (kanske) tidernas bästa "final girl" och grundkonceptet (den briljanta mixen av slasher och "whodunit"-mysterium) öppnar upp möjligheter som inget annat i genren har. Istället för att krysta fram hur Freddy eller Jason dyker upp för 53:e gången kan skaparna bakom "Scream"-filmerna introducera nya galningar bakom Ghostface-masken, nya motiv och hinkvis med nytt blod.
Så här över 25 år efter att första filmen kom ut och förändrade slashergenren för all framtid är franchisen lika pigg som alltid och nysläppta "Scream VI" har på många håll hyllats som en av de bättre sedan originalet. Hur tycker jag att den står sig jämfört med de tidigare fem? Nedan rangordnar jag samtliga från sämst (minst bra) till bäst.
(Eventuella spoilers för de fem första delarna i serien följer, men "Scream VI" förblir ospoilad).
6. "Scream 3" (2000)
"He was making a movie called "Stab", then he was stabbed". Det faktum att den här filmen hamnar på jumboplatsen på listan betyder inte att den är dålig, långt ifrån. Den övergripande idén, att flytta fokus från Woodsboro till Hollywood där Ghostface terroriserar inspelningen av "Stab 3", är väldigt effektfull (kulisskopior av originalets miljöer och dubbla uppsättningar av karaktärerna är minst sagt passande i en filmsaga med kärlek för meta-referenser) och Craven gör mycket rätt.
Det som inte fungerar helt smärtfritt är tonen, som ofta slirar ut så långt åt humorhållet att det underminerar skräckelementen. "Scream 3" är med andra ord inte särskilt läskig (förutom när Maureen Prescotts spöke hemsöker sin dotter i några genuint otäcka sekvenser) men ställer man om förväntningarna åt ett mer campy håll så väntar likväl en riktigt njutbar upplevelse.
En som verkligen vet vilken film hon är med i är Parker Posey, som i rollen som den ängsliga Gale Weathers-kopian Jennifer går loss totalt och levererar filmens tveklöst bästa insats. Även Scott Foley i rollen som Roman Bridger, den enda Ghostface-mördaren hittills som har agerat ensam, har riktigt kul i sin roll.
Det som inte fungerar helt smärtfritt är tonen, som ofta slirar ut så långt åt humorhållet att det underminerar skräckelementen. "Scream 3" är med andra ord inte särskilt läskig (förutom när Maureen Prescotts spöke hemsöker sin dotter i några genuint otäcka sekvenser) men ställer man om förväntningarna åt ett mer campy håll så väntar likväl en riktigt njutbar upplevelse.
En som verkligen vet vilken film hon är med i är Parker Posey, som i rollen som den ängsliga Gale Weathers-kopian Jennifer går loss totalt och levererar filmens tveklöst bästa insats. Även Scott Foley i rollen som Roman Bridger, den enda Ghostface-mördaren hittills som har agerat ensam, har riktigt kul i sin roll.
5. "Scream 4" (2011)
Elva år efter avrundningen på den första "Scream"-trilogin och vad som troddes vara seriens sista film hoppade Wes Craven in i gamet igen med mer lekfullhet och meta-flörtande än någonsin tidigare. Den sköna "film unuti en film inuti en film"-öppningen sätter tonen och den håller sedan hela vägen till eftertexterna.
En halvbakad Ghostface-mördare (filmnörden Charlie, spelad av Rory Culkin) vägs upp av den andra, Sidneys kändiskåta och brinnande avundsjuka kusin Jill (Emma Roberts). Hennes skruvade världsbild och att hon är villig att ta till precis vilka medel som helst i hennes jakt på "fans" gör henne till en av de mest intressanta karaktärerna, om inte den mest intressanta, som har tagit på sig masken. I scenerna på sjukhuset mot slutet av filmen är hon helt fantastisk.
Det enda riktigt stora minustecknet i den här delen är den förbluffande märkliga visuella stilen som ger varje bildruta ett smörigt "sken" och får filmen att se långt mycket billigare ut än vad den är.
En halvbakad Ghostface-mördare (filmnörden Charlie, spelad av Rory Culkin) vägs upp av den andra, Sidneys kändiskåta och brinnande avundsjuka kusin Jill (Emma Roberts). Hennes skruvade världsbild och att hon är villig att ta till precis vilka medel som helst i hennes jakt på "fans" gör henne till en av de mest intressanta karaktärerna, om inte den mest intressanta, som har tagit på sig masken. I scenerna på sjukhuset mot slutet av filmen är hon helt fantastisk.
Det enda riktigt stora minustecknet i den här delen är den förbluffande märkliga visuella stilen som ger varje bildruta ett smörigt "sken" och får filmen att se långt mycket billigare ut än vad den är.
4. "Scream" (2022)
Snygg, intelligent och oerhört tillfredsställande. En "legacyquel" gjord på helt rätt sätt, med finstämd balans mellan det nya och det "gamla". Att se Neve Campbell, David Arquette och Courtney Cox återvända i sina paradroller efter mer än tio års uppehåll är enormt känslosamt och kärleken för dem cementeras ytterligare, samtidigt som filmskaparna (bland andra regissörerna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett) lyckas lägga en helt ny grund med nya karaktärer.
Särskilt Sam Carpenter (sylvasst spelad av Melissa Barrera) fastnade jag blixtsnabbt för och jag älskar verkligen att den nya eran i franchisen vilar på arvet från Ghostface snarare än offren, att Sam är originalmördaren Billy Loomis (Skeet Ulrich, som återvänder här) dotter snarare än Sidneys, Gales eller Deweys. Scenen där hon droppar repliken "never fuck with the daughter of a serial killer" och sen totalt slaktar sin pojkvän (tillika Ghostface-mördare, en viktig detalj) tillhör hela seriens absoluta höjdpunkter.
Det måste dock sägas att trenden med att ge en film långt in i en franchise samma titel som originalet (jag tittar även på er "Halloween", "Texas Chainsaw Massacre" och "Shaft") är ett brott mot mänskliga rättigheter och något som måste upphöra. Det här är "Scream 5" eller "Scream V", inget annat.
Särskilt Sam Carpenter (sylvasst spelad av Melissa Barrera) fastnade jag blixtsnabbt för och jag älskar verkligen att den nya eran i franchisen vilar på arvet från Ghostface snarare än offren, att Sam är originalmördaren Billy Loomis (Skeet Ulrich, som återvänder här) dotter snarare än Sidneys, Gales eller Deweys. Scenen där hon droppar repliken "never fuck with the daughter of a serial killer" och sen totalt slaktar sin pojkvän (tillika Ghostface-mördare, en viktig detalj) tillhör hela seriens absoluta höjdpunkter.
Det måste dock sägas att trenden med att ge en film långt in i en franchise samma titel som originalet (jag tittar även på er "Halloween", "Texas Chainsaw Massacre" och "Shaft") är ett brott mot mänskliga rättigheter och något som måste upphöra. Det här är "Scream 5" eller "Scream V", inget annat.
3. "Scream 2" (1997)
Med tanke på blixtsuccén med första filmen kan jag bara tänka mig hur svettigt det måste ha varit för Kevin Williamson och Wes Craven att sätta sig ner och försöka bena ut en värdig uppföljare, att leva upp till de omöjliga förväntningarna. Mot alla odds så lyckades de med det konststycket. Eller ja, nästan.
”Scream 2” har såklart inte en suck mot sin föregångare (det är väldigt få filmer generellt som har det) men den levererar samtidigt allt man vill ha i en ”Scream”-film och mer därtill. Åtminstone topparna här kan tveklöst mäta sig med originalets nivå. Scenerna med Gale och Dewey (som höjs av en ”Twin Peaks”-doftande slinga från ”Broken Arrow”-scoret - underbar!) sprudlar av verklig kemi, Ghostface-duon Timothy Olyphant och Laurie Metcalf är ljuvligt urspårade och både öppningen och finalen regerar. Hela sista akten är en banger, från den nagelbitande scenen med polisbilen (topp tre scener i hela franchisen) och vidare till det som utspelas på teaterscenen.
Den här filmen måste också få cred för att den introducerade "Stab"-aspekten i serien, ett genialiskt grepp som öppnade upp för kommande filmer att dyka ännu djupare ner i alla meta-lager kring skräckgenren, slashers och dess konventioner.
2. "Scream VI" (2023)
Hajpen om en "mer brutal Ghostface än någonsin tidigare" är sann. I seriens sjätte del kommer han till Manhattan(!) med en blodlust som heter duga och tar inga som helst fångar. Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett håller uppe lågan från femman och överträffar sig själva med denna rappa, klipska, överraskande och ruskigt köttiga uppföljare.
Neve Campbell lyser med sin frånvaro och det finns ingen tvekan om att man saknar henne, men den nya centrala kvartetten (Melissa Barrera, Jenna Ortega, Mason Gooding och Jasmin Savoy-Brown) är så pass stark att de kan bära filmen på sina axlar. Dessutom får Courtney Cox, allas vår Gale Weathers, en av hela sagans mest nervigt spännande sekvenser hittills i den här filmen.
Den sviktar onekligen lite i sin tredje akt när personen (eller personerna?) bakom Ghostface-masken avslöjas och motiv ska förklaras, men det som sedan följer är så pass magiskt och nagelbitande att filmen svänger tillbaka till enastående nivå och avrundar på topp. Greppet med Sams bakgrund och hur det påverkar henne som karaktär fortsätter att ge de här nya filmerna en dimension som de tidigare delarna inte nådde. Som "Scream"-fantast är det med mild eufori som jag placerar den här filmen på listans andraplats och konstaterar att franchisen fortfarande levererar på en skamlöst hög nivå.
Neve Campbell lyser med sin frånvaro och det finns ingen tvekan om att man saknar henne, men den nya centrala kvartetten (Melissa Barrera, Jenna Ortega, Mason Gooding och Jasmin Savoy-Brown) är så pass stark att de kan bära filmen på sina axlar. Dessutom får Courtney Cox, allas vår Gale Weathers, en av hela sagans mest nervigt spännande sekvenser hittills i den här filmen.
Den sviktar onekligen lite i sin tredje akt när personen (eller personerna?) bakom Ghostface-masken avslöjas och motiv ska förklaras, men det som sedan följer är så pass magiskt och nagelbitande att filmen svänger tillbaka till enastående nivå och avrundar på topp. Greppet med Sams bakgrund och hur det påverkar henne som karaktär fortsätter att ge de här nya filmerna en dimension som de tidigare delarna inte nådde. Som "Scream"-fantast är det med mild eufori som jag placerar den här filmen på listans andraplats och konstaterar att franchisen fortfarande levererar på en skamlöst hög nivå.
1. "Scream" (1996)
Den obestridda och tveklösa ettan på den här listan är givetvis filmen som markerade startskottet för hela "Scream"-sagan. 90-talets skräck hade milt sagt gått på tomgång (bortsett från några få undantag, John Carpenters "In the Mouth of Madness" för att ta ett exempel) när Wes Craven och Kevin Williamson stack in en adrenalinspruta rakt in i hjärtat på genren. Med en och samma film begravde de det förflutna och öppnade upp en pigg ny väg framåt som blev stilbildande för en helt ny generation filmskapare och skräckfantaster.
Balansen mellan skräck och självmedveten glimten i ögat-humor (med karaktärer som öppet reflekterar över att deras situation påminner om de skräckfilmer de älskar och försöker använda genrens "regler" till sin fördel) är felfri när vi möter Sidney Prescott, hennes vänner och hennes blodtörstiga fiender för första gången. Karaktärerna är älskvärda rakt igenom och det biter verkligen till när de går sina öden till mötes. Den ikoniska öppningen med Drew Barrymore som chockerande nog mördas tio minuter in i filmen (känn på den, "Psycho"!) lägger en livsfarligt hög ribba som resten av filmen otroligt nog matchar.
Det var här allt började, med dunder och brak, och trots att det snart har gått 30 år slås man vid varje återbesök av hur bra filmen håller och hur effektiv den är. Varje scen och varje ögonblick påminner om hur sylvasst skrivet Williamsons manus är, hur genialisk idén är och hur Wes Craven regisserar på sin högstanivå. Lite av ett mästerverk.
Hur skulle du ranka dessa filmer? Vilken tycker du är bäst? Kommentera nedan!
Balansen mellan skräck och självmedveten glimten i ögat-humor (med karaktärer som öppet reflekterar över att deras situation påminner om de skräckfilmer de älskar och försöker använda genrens "regler" till sin fördel) är felfri när vi möter Sidney Prescott, hennes vänner och hennes blodtörstiga fiender för första gången. Karaktärerna är älskvärda rakt igenom och det biter verkligen till när de går sina öden till mötes. Den ikoniska öppningen med Drew Barrymore som chockerande nog mördas tio minuter in i filmen (känn på den, "Psycho"!) lägger en livsfarligt hög ribba som resten av filmen otroligt nog matchar.
Det var här allt började, med dunder och brak, och trots att det snart har gått 30 år slås man vid varje återbesök av hur bra filmen håller och hur effektiv den är. Varje scen och varje ögonblick påminner om hur sylvasst skrivet Williamsons manus är, hur genialisk idén är och hur Wes Craven regisserar på sin högstanivå. Lite av ett mästerverk.
Hur skulle du ranka dessa filmer? Vilken tycker du är bäst? Kommentera nedan!
