Dagen före Halloween släpps det trettiotredje avsnittet av Vargtimmen Podcast. Där presenterar vi tio anledningar att se alla tio "Halloween"-filmerna. De som försökt kan nog hålla med om att behållningen av den här typen av paketupplevelser är allt annat än självklar.
Varför ska man se alla delar i "Halloween"-serien?
Frågan kan tyckas absurd, eftersom nogräknade skräckfans vet med sig att högst hälften av filmerna i vilken franschise som helst är värda ens tid. Det är en tumregel som sällan tarvar eftertanke. Traderad erfarenhet. Insikt. Instinkt. Låt oss titta på några exempel.
"Fredagen den 13:e"? Det räcker egentligen att se ettan, tvåan, fyran och sexan. Finns det till exempel någon människa som på allvar hävdar att man behöver ha sett "Jason Goes to Hell" för att kunna leva ett värdigt liv? Det gör det inte. Mycket i tillvaron är osäkert, men "Jason Goes to Hells" bottenlösa uselhet är det inte - oavsett om man råkar ha sett den eller inte.
"Hellraiser"? Det räcker med de två första delarna. Det är förstås kul att ha sett trean, men det beror inte på att det är en speciellt bra film, utan snarare på att den innehåller en massa oneliners som har samplats på minst tre svenska hårdrocksskivor, och på att alla som är födda i ett industrialiserat land efter 1965 har Pinheads isande blick från filmaffischen inbränd i hjärnbarken. Den som inte får nog kan med fördel komplettera med romanförlagan "The Hellbound Heart" (1986) av Clive Barker.
"Terror på Elm Street"? Vi fattade hur dåliga de flesta uppföljarna var redan när de visades i svensk TV våren 1995 och vi var tolv år gamla. Vi fattade tyvärr inte vad de handlade om, eftersom inköpschefen på Kanal 5 verkade ha fyllt i offerten enligt någon sorts dödsföraktande varannan-princip, men vi fattade att efter del tre någonstans gick det rätt jäkla hårt utför.
"Scream"? Vad skönt det var under det där året då det bara fanns två delar i serien och de kändes ungefär lika bra.
"Phantasm"? Vi var många som knappt orkade hela första filmen.
"Godzilla"? Tanken svindlar.
Det är egentligen snobbigt och djupt ohederligt att påstå att alla delar i "Halloween" är värda att se. Liksom fallet är med alla skräckfilmsvarumärken som utvecklats till lönsamma långkörare så är ettan genialt enkel. Och någorlunda originell. Och den har “det”. Vilket du förstås redan vet.
Dessutom kan vi rakryggat motivera vem som helst som tyckte om den första "Halloween"-filmen att se den andra. "Halloween II" (1981) innehåller nämligen ungefär samma karaktärer, som gör ungefär samma saker med varandra, under ungefär samma dygn. Mästaren John Carpenter har skrivit storyn - visserligen salongsberusad hela arbetsveckan igenom för att stå ut - och har därtill kuppat in några extra råa våldsinslag (tydligen mot regissören Rick Rosenthals vilja). I en scen är det till exempel ett attraktivt, naket par som blir mördade i en bubbelpool. Slasher-endorfinerna flödar.
Sedan blir det svårare att hålla masken.
"Det"-regissören Tommy Lee Wallaces talang hade uppenbarligen inte blommat ut när han, med John Carpenters goda minne, lät signaturkaraktären Michael Myers helt och hållet kliva åt sidan i "Halloween III: Season of the Witch" (1982). Många vuxna människor försöker inte låtsas om hur gravt desillusionerade de blev första gången de såg den. Vi misstänker att de i själva verket fortfarande försöker hämta sig.
I "Halloween 4: The Return of Michael Myers" (1988) tar alla inblandade sitt ansvar genom att imitera valda inslag i den lyckade "Fredagen den 13:e del 4". Det är om inte annat filmhistoriskt intressant, förutsatt att man har en böjelse för den typen av komparativa iakttagelser. Masken fick han som spelar Myers i tvåan dessvärre ta med sig hem som minne, så mördaren ser liksom bakfull ut under hela filmen. Men det gör inte så mycket. Det dör några människor på slutet. Tryggheten är total.
Här någonstans blir det märkligt nog allt lättare att komma på anledningar att se "Halloween"-uppföljarna, vilket möjligtvis sker mot bättre vetande. Upplevelsen påminner om att med ett friskt och vaket sinnelag gå in på en loppis och nittio minuter senare vackla ut med en raspig Europe-LP och två Fantomen-julalbum under armen. Till slut är omdömet så nedbrutet att nästan vad som helst därinne verkar intressant.
Vid inledningsscenerna till "Halloween H20" (1998) är det svårt att lita till sina egna sinnen. Var slutar våra rekordlåga förväntningar och var tar filmens faktiska kvaliteteter vid?
När eftertexterna till Rob Zombie-rebooten "Halloween 2" (2009) börjar rulla vet vi ärligt talat varken ut eller in. Men slutet var väldigt bra. Tror vi.
Dagen före Halloween släpper vi vårt trettiotredje avsnitt av Vargtimmen, och det blir en fullspäckad "Halloween"-special. Vi hoppas att ni är intresserade av att sitta med. Det kan behövas något lite lagom tryggt och snällt i höstmörkret innan vansinnet bryter löst och det är dags att begå harakiribackanal utklädd till städrobot. Då kommer filmer som Halloween väl till pass. Och för dem som inte har fixat en fest att gå på tar det ungefär femton timmar att se hela serien i ett svep. Det vill säga: lika lång tid som en normal heldagsfylla.
Det kan sägas tillhöra allmänbildningen att ha sett de stora skräckfilmsserierna och kunna uttala sig om dem utan att darra på manschetten. Vi hjälper dig till ett värdigt liv söndagen den 30 oktober.
Lars Martinsson och Tomas Arvidsson
