Martin Scorseses "Silence" och problemet med den första titten

Flera filmer som jag idag räknar till mina absolut favoriter har haft långa och krokiga vägar fram till de höga positionerna på mina listor. Vissa av dem har krävt flera återbesök som har bäddat för att de sakta men säkert växt fram som mästerverk för mig. Ridley Scotts magnum opus "Blade Runner" är det självklara exemplet, för när jag såg den filmen för första gången kunde jag inte för mitt liv förstå alla hyllningar. Jag tyckte att det var en snygg men ganska slät medelfilm (ren galenskap, jag vet) som inte kunde nå upp till de bästa verken i genren. Det som jag nu, år 2018, inte för mitt liv kan förstå är hur jag kunde tycka så, hur jag kunde vara så blind för storheten. Nu är nämligen "Blade Runner" självklar på min topp 20 och det är en film jag älskar som en familjemedlem och ser om regelbundet. 

Andra exempel på filmer där det har skett en liknande utveckling av mitt omdöme över tid är Quentin Tarantinos "Kill Bill Vol. I & II", Tomas Alfredsons "Låt den rätte komma in", George Clooneys "Good Night, and Good Luck", M. Night Shyamalans "Unbreakable", David Cronenbergs "A History of Violence", bröderna Coens "Inside Llewyn Davis" (som jag har skrivit en längre analys av här) och Martin Scorseses "Raging Bull". En halv betygsstjärna hit eller dit kan för mig variera bara av rent humör, men alla de jag nämner ovan har ökat ett helt betygssteg eller mer. Men vad är det egentligen som gör att det blir så? Varför blev mitt omdöme vid första titten så pass mycket hårdare än det som det slutligen landar i?

I många fall handlar det säkert bara att man blir äldre och genom åren fyller på sitt bagage med nya erfarenheter, upplevelser och perspektiv som sakta men säkert formar ens smak och preferenser, men kan det verkligen förklara de tillfällen där det sker på kort tid? För att undersöka detta lite närmare tänkte jag använda Martin Scorseses senaste verk "Silence", en film om det brutala förtrycket av jesuitpräster och troende kristna i 1600-talets Japan, som en sorts fallstudie.

När jag såg den i januari 2017 tyckte jag att det var en ganska plågsam upplevelse och kritiserade vissa bitar hårt i min 3/5-recension här på MovieZine. Nyligen, drygt 20 månader senare, gav jag filmen en ny chans och fann den mycket mer givande och nyanserad, varpå jag höjde betyget till 4/5. Nedan tar jag några stycken ur recensionen jag skrev och analyserar hur jag ställer mig till de orden nu och försöker sätta fingret på vad som har förändrats längs vägen. Kanske kan det leda till någon form av insikt, förhoppningsvis.

 

 

“Med en mästare som Scorsese vid rodret borde det här ha blivit något för historieböckerna. Tyvärr är så inte fallet, utan "Silence" är snarare en rejäl pärs och prövning att ta sig igenom. Jag förstår helt och hållet att det är en del av poängen och syftet med filmen, att publiken ska få utstå en gnutta av det lidande som var vardagsmat för de verkliga missionärerna och de kristna japanerna under 1600-talet, men det gör inte upplevelsen mer tillfredsställande.

Scorsese, vars bästa filmer är de som präglas av en nästan drogliknande energi, avviker rejält från sin vanliga modell och gör här en film som är så pass oinbjudande och kall att den gränsar till att rentav vara fientlig mot publiken. Med sina 161 minuter hade den behövt mycket starkare driv än den har och en så pass lång odyssé i lidande, emotionell tortyr och mänskligt fördärv gör att ord som "misärporr" inte känns särskilt långt borta. Lugnt och försiktigt blottlägger han människans allra mörkaste sidor på ett sätt som bara han kan, men stundtals rinner det helt enkelt över och blir fullständigt utmattande”.

Mycket av det som står i de två styckena ovan håller jag fortfarande med om, för det är onekligen just en odyssé i lidande, tortyr och fördärv. Som jag är lite inne på i min recension är det hela poängen i filmen, att tas med in i jesuiternas misär och prövningar. Det som är annorlunda nu är att jag tycker att den plågsamma filmiska resa som Scorsese tar med oss på är en resa som är värd att ta och en resa där ändamålet helgar medlen. Den nästintill exploaterande smärtan som man utsätts för behövs för att vi på riktigt ska förstå det centrala dilemmat och äktheten i den tro som huvudkaraktärerna har.

Den främsta skillnaden som jag kände den här gången var dock tempot. När jag såg den förra året tyckte jag som nämnt ovan att den saknade driv, vilket också förvärrade helhetsupplevelsen och fick den att kännas mer “fientlig” än den faktiskt var. Den här gången tyckte jag att den hade ett helt ljuvligt flyt som passar den centrala berättelsen väldigt väl. Narrativet är onekligen långsamt presenterat, men varje scen har så pass mycket intressant stoff att jag inte längre ser det som något vidare problem.

Gällande min uppfattning av tempot kan jag identifiera två distinkta faktorer som jag tror påverkade de två väldigt olika upplevelserna. För det första såg jag "Silence" på Stockholm filmdagar förra året, vilket innebär att den var en av många filmer som jag såg under ett par väldigt intensiva dagar. Om jag minns rätt så var det mittenfilmen den dagen av de tre jag såg och den började bara en kort stund efter den föregående filmen. I en sådan kontext, när så pass mycket film konsumeras på kort tid, blir långsamt berättande så mycket mer utmanande och påtagligt, särskilt när majoriteten av filmerna man ser i nära anslutning är mycket mer propulsiva.

När jag såg filmen i veckan var det i en helt annan kontext och jag var efter en lång jobbdag så otroligt sugen på att bara slappna av i soffan, mysa till det rejält och slänga upp fötterna på vardagsrumsbordet. I ett sådant läge blir inte långsamt tempo lika irriterande, särskilt inte när man lägger till den andra faktorn i ekvationen, att jag visste precis vad som väntade. Just eftersom jag hade sett filmen en gång innan var jag med hela min kropp och själ helt inställd på en återhållsam och långsam film, vilket gjorde att jag kunde vara mycket mer öppen för allt annat i filmen och bara njuta av hantverket.

 

 

"Allra bäst är tveklöst den storspelade Liam Neeson i en liten men avgörande roll, den mytomspunna Ferreira. Det lyser verkligen om honom i varje scen och han presterar på "Schindler's List"-nivå". 

Detta korta citat måste jag ägna en liten stund åt att understryka ytterligare, för den här typen av Neeson-prestationer växer inte direkt på träd nu för tiden. Först ska det sägas att han är en fantastisk skådespelare som alltid är stabil, oavsett projekt, men i den actionvärld som han ägnar störst del av sin tid åt utmanas han inte som skådespelare. Ibland får vi pärlor i självsäker "The Grey"-klass, men för varje sådan får vi tre mellanmjölksrullar (mycket barmhärtigt formulerat) som inte har någon som helst aning om hur man använder Neeson på bästa sätt. För mig är han långt mycket mer av en skalpell än en slägga, men det faktumet tar regissörer som Olivier Megaton och Jaume Collet-Serra tyvärr sällan vara på.

I "Silence" är det den sidan vi får gotta oss i och direkt när vi först möter Neeson i filmens starka öppningsscen blir det uppenbart att Scorsese har rollsatt den skådespelare som vi såg i "Schindler's List", "Kinsey" och "Michael Collins", inte den moderna actionstjärnan. När han senare i filmen dyker upp som en förändrad och potentiellt totalt nedbruten man kommer han bärandes på så mycket pondus och patos att han enskilt lyfter hela filmen ett extra steg med sin energi. Hans närvaro och glöd är så fruktansvärt stark att jag nästan önskar att vi skulle få en påkostad Ferreira-spinoff om hans integration in i det japanska samhället.

En annan fin aspekt med Neesons prestation är att den fungerar felfritt oavsett vilken tolkning man väljer kring hans mystiska karaktär. Det finns tillräckligt mycket sårbarhet, sorg och komplexitet bakom ögonen för att köpa att han innerst inne skriker av desperation och förtryck, men hans putsade presentation och till synes passionerade argumentationer med Rodrigues kan betyda att han faktiskt har konverterat helhjärtat till det buddhistiska livet och tron.

Vid första titten kändes den förstnämnda tolkningen som den helt självklara för mig, men nu lutar det snarare åt andra hållet istället. Jag tror att jag tilltalas av att mörkret i den inriktningen är så förkrossande, att Scorsese i så fall skildrar en sorts "fall of man" av episka proportioner, eller till och med "fall of god" ur Rodrigues perspektiv. Den allra mest intressanta frågan är dock inte vare sig Ferreiras förvandling till Sawano Chuan var ärlig eller inte, utan snarare om fröet till den förvandlingen fanns hos honom redan när han anlände i Japan eller om det föddes i tortyrens helvete. 

 

 

"Tematiskt sett är det en väldigt fascinerande film på många plan. Både för de som är djupt religiösa och de som likt mig är ateister bjuds det på härligt komplexa frågor att bita i kring tro, människans dunkla natur och moral. Från mitt perspektiv blir det dock också stundtals svårt att stå bakom de val som huvudkaraktärerna gör i trons namn. Exempelvis har Rodrigues och andra vid flera tillfällen möjlighet att sätta stopp för tortyr genom att avsäga sig sin tro, men gör det inte. Scorsese verkar måla upp det som en seger, men är det verkligen det? Svaret hänger på hur högt man värdesätter religiös "renhet". 

Här upplevde jag också vissa skillnader. Eftersom jag själv inte är troende kände jag vid första titten rejäl frustration över att så pass många människor behövde förlora sina liv för något som jag personligen tycker är banalt. Jag tyckte ofta att filmens antagonister, både den japanska inkvisitionen och Sawano Chuan (Liam Neesons pastor Ferreira efter att ha avsagt sig den kristna tron), kom med logiska argument mot huvudkaraktärernas handlingar och föreställningar, vilket då kändes som något som underminerade hela filmen. Vare sig den aspekten underminerar eller inte beror dock helt på var man tänker sig att Scorsese själv står, vad han försöker säga.

Vid första titten kändes det som att Scorsese, som är troende katolik, helt valde sida och besvarade frågan kring “guds tystnad”, den tystnad som titeln syftar på. Genom stora delar av speltiden kändes det som att han var kritisk och rannsakade sin tro på ett intressant sätt, fram tills ögonblicket då Andrew Garfields karaktär Sebastiao Rodrigues i ett mycket utsatt ögonblick tycks höra guds röst. Med den scenen kände jag att Scorsese helt och hållet ställde sig på den troende sidan och konkret matade publiken med att gud existerar.

Nu när jag återbesökte filmen fick jag inte alls den uppfattningen, utan upplevde den som mycket mer ambivalent, agnostisk, kritisk och tvivlande i sin upplösning. När Rodrigues hör “guds röst” är det Ciarán Hinds, som spelar pastor Valignano i filmens inledande scener, röst vi i publiken hör. För mig känns det valet, att ta rösten från Rodrigues mentor, som en öppning för diskussion kring om det faktiskt är gud röst som han hör. Kan det snarare vara så att hans sinne uppfinner det som någon sorts psykisk försvarsmekanism i stunden? Mycket möjligt, skulle jag säga. Det känns då också helt logiskt att han hör sin mentors trygga stämma när han är i desperat behov av vägledning. Det ska också sägas att man som troende skulle kunna tolka detta som att det är gud som drar i trådarna oavsett, att det är gud som får honom att höra Valignanos råd i precis rätt stund.

Hur som helst känns inte Scorseses position kring ämnet lika huggen i sten som jag tyckte först, utan det finns stort svängrum för tolkning. Jag väljer personligen att tolka filmen som en sorts uppgörelse med kristendomen av den enkla anledningen att det blir en bättre film för mig ur det perspektivet. Särskilt scenerna med Garfield och Neeson blir så mycket mer potenta och känslomässiga om man ser deras ståndpunkter som våldsamt kolliderande sidor av Scorseses egen tro.

 

 

"Sammanfattningsvis är "Silence" en film som jag respekterar mer än tycker om, men sedan jag lämnade biosalongen har den onekligen växt på mig, sakta men säkert. Upplevelsen i stunden var smått plågsam, men de utsökta bilderna har etsat sig fast på näthinnan och det rika innehållet mellan raderna har verkligen stannat hos mig. Blandade känslor, minst sagt".

I detta avslutande stycke i min recension märker man tydligt att jag är mycket kluven och öppen för att ge filmen en chans till, så det fanns uppenbarligen något där redan då som gjorde att jag kände att ett återbesök kunde vara på sin plats. Det är dessutom något som kan sägas om alla de filmer som jag nämnde tidigare i texten, att den gemensamma nämnaren hos samtliga är att jag någonstans har burit runt suget att se dem igen och ge dem en färsk ny chans. Gömt i det undermedvetna ligger det och gror tills jag slår slag i saken och agerar på det, och oavsett vad i filmerna det är som föder det så ska jag fortsätta lyssna på den rösten.

Allt detta väcker också en väldigt smärtsam fråga för mig som filmkritiker; kan man någonsin lita på omdömet efter den där första titten?