Inside Llewyn Davis 2013

Det här är en film med en aningen annorlunda ton än den vi är mest vara att se från Joel och Ethan Coen. Å andra sidan har ju bröderna delvis gjort sig sitt namn på att producera en stor variation av filmtyper - och att oavsett vad de tar sig för så blir resultatet utmärkt.

"Inside Llewyn Davis" är ett drama spetsat med humor, men den utstakade vägen för vår huvudperson känns såpass dyster och melankolisk att det aldrig lyckas bli den svarta komedi som Coens har sånt fint handlag med. Det är som vanligt välgjort, men når inte upp till toppar som "Fargo", "O Brother Where Art Thou?", "The Big Lebowski", "No Country for Old Men" och "A Serious Man" för att nämna några.

Llewyn Davis är en folkmusiker i New Yorks Greenwich Village som försöker slå sig fram och göra sig ett namn. Vi får följa honom under en vecka år 1961, vilket var en tid då musikgenren stod inför en stor förändring. Llewyn tillhör den gamla skolan där tolkningar av andras material var det som gällde. Branschen däremot börjar söka efter egenproducerade sånger, något som snart kommer att bana väg för namn som Bob Dylan, vilket förstås förändrade allt.

Coen-brödernas mål var att göra en film som framför allt bygger på musik, något de inte gjort på 13 år sedan "O Brother Where Art Thou?". Dylans tid intresserade dem inte eftersom folk redan känner till mycket om den, utan det var åren precis innan som ville dela med sig av. En stor del av filmen är influerad av musikern Dave Van Ronks memoar, även om bara fragment av det som händer Llewyn Davis är baserat på Van Ronks erfarenheter.

Llewyns karriär är allt annat än blomstrande när vi möter honom. Han håller fortfarande på att hämta sig efter sitt liv som duo ihop med vännen Mike Timlin, som tog livet av sig och lämnade Llewyn att försöka sig på en solokarriär. Uppenbart talangfull så är det ändå inte ett tillräckligt säljande koncept för att han ska kunna leva på sin musik. Istället tvingas Llewyn att sova på vänners soffor, och försöka hitta små gig som ger några slantar för att överleva dagen.

Men motgångarna ligger även mycket i Llewyns envishet i att vägra anpassa sig. Att svälja stoltheten och de bitska kommentarerna gentemot vänner, familjemedlemmar, klubbägare och andra musiker, är inte en förmåga han lyckats utveckla. Något som får honom att inte vara helt säker på ett optimistiskt svar när han i jakten på en soffa för natten utbrister "Det måste fortfarande finnas någon som inte hatar mig i New York".

Inside Llewyn Davis absoluta styrka ligger i musiken och Oscar Isaacs gestaltning av huvudpersonen. I Isaac hittade Coens den perfekta personen att axla rollen, en helgjuten men ännu ej överetablerad skådis (biroller i "Drive", "Robin Hood" och "W.E." till exempel) som även är musiker på riktigt - utbildad på Julliard i New York samt sångare och gitarrist innan han ens provade på skådespeleriet. Och musiken får verkligen ta plats. Den allra första scenen vi får se är Isaacs tolkning av hela "Hang Me", en 3 minuter lång sång där ingen annan etablering av var vi befinner oss eller varför får störa det vackra framförandet.

New York-miljön i skiftet 50-60-tal är också värd att notera, med det mesta inspelat på plats i den sceniska filmstaden.

Filmen är för övrigt uppbyggd som en slags "road trip" (även om det mesta utspelar sig i New York) där vi under resans gång för möta diverse personer som kommer in i Llewyns liv på olika sätt - oftast för att han ber dem om hjälp på något sätt. Det är en inte helt utmärkt idé att förlita sig på så flyktiga biroller, eftersom kvalitet och djup ofta ger så mycket mer än kvantitet.

Säkra Carey Mulligan ("An Education", "Den store Gatsby") och Coen-favoriten John Goodman ("The Big Lebowski") är två av de färgstarkare karaktärerna som dyker upp. Men trots att de går in helt för sina roller och gör det bra, blir resultatet ändå att de känns som flyktiga episoder i Llewyns liv, små farthinder som inte påverkar historien varken framåt eller bakåt.

Betyget är välförtjänt och det finns ingen besvikelse här, men när Coens kommer ut med ett nytt verk finns alltid förhoppningarna om att det kan vara nästa mästerverk. "Inside Llewyn Davis" kommer snarare att gå till historien som ett av deras mellanår.